För ungefär fyrtio år sedan genomförde Socialstyrelsen en stor reklamkampanj för förbättringen av Sverige som gick ut på att medborgarna skulle äta 6 – 8 brödskivor om dagen. Att döma av ett stort reportage i Svenska Dagbladet har Magdalena Andersson tänkt sig en likartad strategi inför valet. Hon ska trampa ”gasen i botten” och lägga hundra propositioner i vår vilket blir ungefär en om dagen till midsommar. Jag säger nästan som Runeberg om marketenterskan Lotta Svärd: Och något tålte hon att skrattas åt, men ömkas mer ändå.

Jag missunnar inte Andersson statsministerposten ytterligare en period. Hon verkar vara ett rekorderligt fruntimmer. Men det räcker inte med förnämliga personliga egenskaper. Jag blir beklämd vid tanken vad hon enligt i artikeln tänkt sig att göra. Det är bara det vanliga fast kanske med mer fart och kläm. Hon sägs ha fyra prioriterade områden men jag upptäcker bara tre eftersom att ”bryta segregation” och att ”bekämpa brottslighet” verkar vara samma sak. Båda förverkligas genom att hon själv och den övriga regeringen ”vänder på varje sten”.

Själv har hon gjort ”en ny samhällsanalys”:

När jag har gjort den samhällsanalysen är en av slutsatserna jag drar att vi måste satsa mer på att bryta segregationen om vi få bukt med kriminaliteten. Då handlar det om förebyggande.

Jag tror inte att det är orättvist att hävda att detta är precis samma synsätt som vi hört i decennier. Fler sociala insatser. Fritidsgårdar. Fler poliser. Ökat antal utvisningar. Marginellt hårdare straff. Hon säger att det som redan gjorts är ”helt centralt” och att hon ska fortsätta med ytterligare straffskärpningar.

Kan statsministern själv tro på det där? Jag säger inte att något annat parti har ett mer övertygande program. Det beror på att inget parti törs bryta mot den humanitära stormaktens politiska ideologi. Vad den ideologin går ut på och kanske vad den kostar framgår av fallet med åttahundrafyrtiotusenkronorsskadeståndsmottagaren som må vara extra stötande men i grunden troligen inte skiljer sig från stormaktens normala praxis. Medan stormakten under årtiondena förfinat sin normala praxis så har den objektiva situationen gradvis förvärrats. Nu tror statsministern att hon ska lyckas om hon gör mer av samma. För mig går det inte att tro.

Vidare ska Andersson ”ta tillbaka kontrollen över välfärden”. Det verkar betyda att förbjuda friskolor eller i varje fall att försvåra för dem genom att förbjuda vinstuttag. Hon vill att alla skolor ska vara likadana:

Marknadsskolan och de orättvisa urvalsreglerna i skolvalet förstärker segregationen ytterligare. Forskarvärlden är i princip enig om detta. De elever som har sämre förutsättningar samlas i en skola och de med bättre förutsättningar i en annan. I ett starkt samhälle ska skolsystemet minska skillnaderna i barns uppväxtvillkor, inte spä på dem ytterligare.

Resonemanget kränker sunda förnuftet, i varje fall mitt sunda förnuft. Det ”starka samhället” bör enligt min mening värna om kollektivets bästa. Till exempel är det bästa för kollektivet om de duktigaste flöjtspelarna spelar i de bästa orkestrarna. Det kanske är bra för flöjtspelarna också, men det är inte syftet. Syftet är att göra det bästa för publiken. Samma princip gäller för mattelärarna och hjärtkirurgerna. Därför är det inte ett dugg konstigt utan tvärtom fördelaktigt för kollektivet om det finns skidgymnasier och musikaliska akademier. Pedagogisk mångfald är gynnsamt för nationen under förutsättning att de meritokratiska principerna får råda. (Sedan borde staten ha infört ett system för extern granskning av avgångsbetyg typ gamla tiders tillresande censorer men det har jag förgäves tjatat om i trettio år så den beprövade idén är nog för svår att ta in för den humanitära stormakten.)

Den sista punkten i Anderssons program är att hon ska driva på den ”gröna industriella revolutionen”. Även här tror jag att det föreligger ett tankefel som är lika fundamentalt som ifråga om kriminaliteten och skolan men här har jag tyvärr svårt att formulera min invändning lika distinkt. (Läs om mina diskussioner med professor Lars Ingelstam här). Jag tror inte att det i en demokrati går att tvinga på folk en total omvandling av samhällets produktionsapparat och livsstil som bygger på att de ska sänka sin levnadsstandard. Jodå, så länge revolutionen begränsar sig till fromma uttalanden kan det gå an men så fort det börjar kännas, exempelvis genom höjda bensin- och elpriser, börjar folk knorra. Politikerna viker sig och sänker elskatten trots att hela syftet var att med riktade skatter förmå folk att anamma en energisnålare livsstil. (I motsvarande knipa försökte president Biden förmå Saudiarabien att pumpa mer olja så att priserna inte skulle gå upp.)

Om nu Andersson vill fortsätta det gröna äventyret, vilket jag inte skulle ha gjort utan mandat från folket, så måste hon förklara att hon vet vad hon gör. Det är långt kvar.

Tills vidare formulerar jag ett linjetal åt statsministern för att hon ska kunna sammanfatta sin politik på ett kortfattat, logiskt och övertygande sätt:

Kära väljare,

Grundbulten i allt som är fel i Sverige är friskolornas vinstuttag. Det är inte bara förargelseväckande orättvist utan det är också roten till de svåra utmaningar som min regering nu ska bekämpa genom stenvändning. Om vi förbjuder vinsterna så kommer friskolorna att förtvina och läggas ned och alla elever hänvisas till kommunala skolor. Det kallar jag för att ta kontrollen över välfärden.

När jag väl kontrollerar välfärden kommer kriminaliteten att försvinna eftersom allt blir jämlikt och då finns det ingen anledning att begå några brott.

Det kommer att ge besparingar på i runda slängar ettusen miljarder kronor om året för stat och kommun. De pengarna ska vi använda för att sänka energiskatterna så att el och bensin och diesel blir gratis, det senare framför allt i Norrlands inland, så att alla förstår hur klokt det är att göra grön revolution.