Då och då stöter jag på påståendet att industrialiseringen kom sent till Sverige i mitten av 1800-talet. Det lärs också ut i skolorna. Men stämmer detta? 

 När jag reser runt i Sverige så fångar alltid olika former av industrier mitt intresse. Till exempel är jag regelbundet i Bergslagen. Där grundades gruvor med kvarnar för att driva olika delar i anrikningen redan på 1500-talet. Kristinehamn fick en fastare form som utskeppningshamn för exporten och grundades som stad under d​rottning Kristinas tid liksom Vänersborg. Olika sorters bruk växte upp som svampar ur jorden i hela Sverige, varav några fortfarande driver verksamhet som t ex Skultuna grundat 1607. Gyllenhielm grundade flera glasbruk ungefär samtidigt i Småland. Kanongjuterier såsom Stavsjö bruk grundlades på 1600​- och 1700-talet runt om i landet. Flera blev betydande industrier med tiden och en del finns kvar än idag. 

Världens äldsta ännu verksamma aktiebolag sägs vara Stora (Enso) grundat 1288. Alla som varit nere i Falu koppargruva förstår att detta inte var någon enkel sak, utan hjul och stänger ​- om än av trä - som ordnades så att man kunde bryta och till ytan bringa upp och fram kopparmalmen. Och när jag skriver detta passar jag på att söka och finner en lista med gamla företag som fortfarande är i bruk.   

Jordbruket mekaniserades på 1800-talet men som näringsgren och industri är det lastgammalt i betydelsen att man ordnat mer än självförsörjande gårdar som tillverkade och sålde jordbruksvaror, satsade i kvarnar och fraktade varorna till t ex städer långt ifrån gården.  

Att industrialiseringen kom till Sverige i mitten av 1800-talet är en vedertagen myt. Att industrier drivna av fossil energi och med en mer snillrik mekanik utvecklades under 1800-talet är sant. 

Har det någon betydelse? Jag menar att det har stor betydelse. Om alla går omkring och tror att vi kan skapa en exporterande industri- och företagskultur under några årtionden på 1800-talet så förstår vi inte mödan och slipandet som krävs för att åstadkomma en god och framgångsrik företagskultur. Vilket kanske påverkar vår inställning till att värna vad vi åstadkommit. Och Sverige har en lång och stolt företagskultur​, vilken fullständigt frustar fram nya framgångsrika företag nu. Trots det är vi inte färdiga. Synen på företagande och hindren för företagsamheten finns där fortsatt även om vi tagit goda steg framåt. 

 Enligt många firade vi 100 år av demokrati nyligen. Skulle vi ha gjort det? Jag tycker inte det. Riktigt hade varit att fira 100 år av allmän och lika rösträtt. Det hade varit rätt, men​ det här blir fel på minst två sätt. Dels därför att vi får intrycket av att från ingenstans så skapade vi en demokrati för 100 år sedan och så är inte fallet. Det var demokrati när våra förfäder och omvittnat ibland också mödrar gick till tings för mer än 1000 år sedan och det hade de säkert gjort långt och länge innan dess. Även ståndsriksdagens införande vid Arboga möte 1435 var demokrati, begränsad av att det var de lärde från olika håll i landet, störst till ytan i Europa, som kunde läsa och skriva som deltog i riksdagen. Fram till 1445 så var Sverige ett valkungadöme och vi valde alltså vårt statsöverhuvud. Därav Eriksgator där kungen skulle få bifall och godkännas runt om i landet. Under den så kallade Frihetstiden 1719 styrdes Sverige av riksdagen och försök med politiska partier genomfördes. Den andra december 1766 fick vi något som kanske är världens första ”Förordning angående Skrif- och Tryckfriheten”​, som är en av grunderna för en modernare demokratisk utveckling. 1842 infördes​ Folkskolan och alla svenska barn fick lära sig att läsa och skriva​, vilket var ett stort kliv framåt mot att kunna delta i allmänna val​. ​Så småningom får vi tvåkammarriksdagen för att därefter komma fram till allmän rösträtt för 100 år sedan.   

Den andra orsaken till att vi måste ifrågasätta om vi införde demokratin för 100 år sedan är om den verkligen är fullt genomförd. 1965 infördes partistödet som kan sägas underminera folkstyret i landet och därmed går demokratin bakåt. Under 1970-talet avskaffas tvåkammarriksdagen och vi kan på goda grunder ifrågasätta om allt som genomfördes då var till nytta för demokratin och landet. Exempelvis så blev landsändarna sämre företrädda, vilket också betyder att vi tagit ett steg tillbaka. Vi kan ha folkomröstningar men de är inte beslutande. Alla som röstar kan inte läsa och skriva, i alla fall inte på svenska – är det bra? Vi väljer inte vårt statsöverhuvud. Listan kan göras lång. Är detta verkligen viktigt? Ja, jag tycker det. Vår utveckling av demokratin påbörjades för mycket länge sedan, är ingen linjerät utveckling och vi har inte nått ett fullvärdigt folkstyre ännu. Därför måste den levande berättelsen vara att det tagit lång tid att utveckla vårt demokratiska system och vår demokratiska anda men vi är långt ifrån färdiga.  

 Det här är endast två exempel på historieberättande som visar att om vi inte kan och inte förstår vår historia, så vet vi inte hur vi ska styra framåt och vi förstår inte med vilken möda och under hur lång tid det tar att skapa en stark och framgångsrik kultur som måste värnas.  

Magnus Furugård är en samhällsengagerad företagare. Läser gärna om svensk kultur och historia. Gillar makt med ansvar och avskyr maktmissbruk.