I en osäker värld kan man vara säker på åtminstone en sak. Hanif Bali väcker känslor. Upprörda sådana. Och alldeles särskilt hos etablissemangets nervösa mediemän. Efter att Bali kommit ut med en bok tävlar dessa nu om vem som kan förminska honom mest, med flest godhetssignalerande uttryck och fraser.

DN:s Erik Helmerson är en av dem. Han skriver bland annat att Balis framgångar beror på att han ”har en unik förmåga att bussa sina följare på motståndarna. Alla som debatterat med honom eller bara väckt hans misshag kan vittna. Plötsligt svämmar ens sociala medier över av kommentarer från mestadels anonyma konton som är i bästa fall ointressanta, i värsta fall hotfulla och i de flesta fall allmänt obehagliga.”

Visst. Och den som väckt DN-skribenters misshag möts av behagliga kommentarer, eller? Jo tjena. Tonen på Twitter är sannerligen inte rolig, men Hanif Balis följare är vare sig bättre eller värre än Helmersons och DN:s egna.

Det här är med andra ord ett rätt magstarkt påstående från en som arbetar på en tidning som i åratal delat ut moralistiska pekpinnar åt höger och vänster och bidragit till brunstämpling och polarisering i samhället. Om det är någon som skrämt folk till tystnad är det väl DN:s medarbetare, som har landets största plattformar till sitt förfogande och som dessutom generellt gör anspråk på att besitta en rättfärdighetens sanning.

Men sannolikt bottnar Helmersons gnäll främst i att han, i skydd av det mäktiga mediehus från vilket han sänder ut sina diverse budskap, är van att bli omhuldad och smekt medhårs. Att då plötsligt möta reaktioner från de vanliga människor som han och hans tidning försöker uppfostra, och som är upprörda över läget i landet, är sannolikt en omskakande upplevelse.

Expressens Lars Lindström raljerar över att recensionen av Balis bok ligger på samma uppslag som en litteraturanalys av en biografi om nazisten Birger Furugård. Det tycker han är toppen eftersom allt som inte passar Lars Lindström bör kategoriseras inom ramen för det bruna. Det är så infantilt man bara skakar på huvudet, men samtidigt helt i linje med de texter den gode Lindström brukar skriva och de videokåserier han frikostigt bjudit på genom åren.

Den alltid lika rättrådige och, av oförklarliga skäl, upphöjde kulturmannen Thomas Engström sällar sig också till skaran av Bali-häcklare. Han kallar Bali för ”hatsvansens herre” och skriver att han är ”flyktingpojken som kom att normalisera föraktet och hånet som inslag i svensk politisk debatt”.

Det gör mig ärligt talat en smula förvirrad. Har den vise Engström, vars väloljade gråstrimmiga skägg tyder på att han uppnått en mogen ålder, helt missat allt det förakt och hån som genomsyrat den politiska debatten under Palme, Bildt, Persson och Reinfeldt? Var han kanske alltför djupt försjunken i sitt eget lysande intellekt för att lägga märke till sådana petitesser? Och är det först när en ”flyktingpojke” tar sig ton som han reagerar och blir förnärmad?

Bland vanligt folk, utanför mediemännens fisförnäma redaktioner, anses Hanif Bali främst som en frispråkig person med svart humor. En person som länge vågat säga de sanningar mediemännen själva inte haft mod att uttrycka, och som inte låtit sig skrämmas av hat, hot och brunstämpling. Det är också en av anledningarna till att mediemännen är så förbittrade att de till varje pris måste demonisera honom.

En annan anledning är förstås den svidande avundsjukan. Här har vi män, som skriver så pennor och tangentbord glöder för att bli bekräftade och populära, men som ändå inte åtnjuter en bråkdel av den uppmärksamhet Hanif Bali får och som knappast väcker mer än likgiltig axelryckning hos den breda massan. De må klä sin avundsjuka i fina ord, men avundsjuka är de lik förbannat, och det lyser igenom mellan varenda rad.

Följ Hanif Bali på Twitter här