Vi håller oss med många klichéartade, slappa och svårförståeliga begrepp, till exempel just ”Sveriges integrationsförmåga”. Vi ojar oss över att den kompetensen är för dålig och ger oss därmed själva ett pisk eftersom undertexten är att det på något sätt är Sveriges, alltså även mitt, fel att många, troligen de flesta, invandrare väljer att inte byta kultur eller åtminstone greja ett jobb som låter dem försörja sig och betala skatt.

Det är den sällan uttalade undertexten som bekymrar. Att många invandrare inte är integrerade är i sig inget kontroversiellt påstående utan bara ett statistiskt faktum. Men det är i nästa led – språnget från ett stycke fakta till en teori om samhällets beskaffenhet eller kanske rentav om människans karaktär – som det går troll i analysen.

Språnget från statistiken till politiken kan nämligen gå åt vilket håll som helst och därmed ligga till grund för många olika alternativa och motsägelsefulla resonemang. Den gängse formuleringen är alltså att Sveriges integrationsförmåga är dålig. Nästan alla våra politiska ledare uttrycker sig på det viset. Vi kan syna den tankegången i sömmarna.

Till att börja med tror jag inte på att Sveriges integrationsförmåga är dålig. Jag tror att den är bra. Alla som vill kan integrera sig och staten gör sitt yttersta för att hjälpa till med pengar, lagar och olika slags socialassistenter.

En vanlig variant av det tankespåret är att det politiska systemet kanske anstränger sig att integrera folk men att integrationen blockeras av strukturell rasism hos det svenska folket. Den varianten tror jag inte heller på. Jag föreställer mig att de flesta svenskar är ungefär lika strukturellt rasistiska som jag själv. Om det kommer en invandrare med ärligt uppsåt till mig och ber mig hjälpa till med hans integration – även om hans begäran inte formuleras med de orden; det kan i verkligheten handla om att vederbörande söker jobb – så kanske jag hjälper till. Det har hänt ett par gånger i livet. Det som är förvånande är att det är så sällan någon begär integrationshjälp av någon sort. Till exempel är det aldrig någon som erbjuder sig att klippa gräsmattan och ansa trädgården. Man får vara nöjd om man hittar en flitig, svartarbetande filippinska utan uppehållstillstånd att ta hand om städningen.

Min slutsats är att Sveriges integrationsförmåga troligen är god men att invandrarnas efterfrågan på integration är svag eller i varje fall inte räcker för att övervinna det besvär som det oundvikligen medför att försöka inlemma sig i en främmande kultur.

På en punkt kan jag hålla med om att Sverige brister i sina ansträngningar att främja integrationen. Vår politiska ideologi kan inte erkänna ens för sig själv att det faktiskt är ansträngande för en invandrare att integrera sig även om myndigheterna bjuder till och medborgarna nog kan tänka sig att vara lite nollställt positiva. Vår ideologi har inte empati nog att sätta sig in i en genomsnittlig invandrares livssituation. Den förstår inte att om invandraren har att välja mellan att utsätta sig för integrationens vedermödor – exempelvis genom att skaffa sig ett skitjobb – och att låta sig försörjas med statliga och kommunala bidrag så kanske han föredrar bidragen och struntar i integrationen av det praktiska skälet att det är så mycket enklare. Om Sverige verkligen hade velat hjälpa till med integrationen så hade politiken engagerat sig för att täppa igen alla hål varigenom integrationshämmande bidrag rinner ut ur de offentliga budgetarna.

Men politikerna engagerar sig inte för detta vilket vid första anblicken är förvånande. Det finns emellertid andra förklaringar än att politikerna saknar inlevelseförmåga och förståelse för hur människor kan tänka som lever ett annorlunda liv än politikerna själva. En annan förklaring som ligger nära till hands är att politikerna är rasister. De tror inte att man kan ställa krav på invandrare att själva hjälpa till med integrationen. Detta kallas de låga förväntningarnas rasism och är ett historiskt välbekant fenomen. Så sa apartheidförespråkarna i Sydafrika och slavägarna i Brasilien. Slaveriet, förklarade slavägarna, skyddade underpresterande människor från frihetens utmaningar.

Ytterligare en förklaring – om vi antar att politikerna varken är rasister eller brister i empati – är att införandet av en integrationsvänlig och politik med bidragsbegränsningar skulle sänka hela det välfärdsprojekt som är de svenska politikernas stolthet och existensberättigande. Om man började sanera bidragssystemet skulle det antagligen implodera. Det handlar inte bara om att spara några bidragskronor bara för invandrare. Vi kan nog inte ha olika system för invandrare och etniska svenskar. En integrationsorienterad politik skulle kräva ett helt nytt tänkande i hela apparaten, till exempel en ny människosyn som upphävde den statliga värdegrunden och i stället deklarerade att det är bättre med skötsamma, ansvarskännande människor som försörjer sig på egen hand än med folk med motsatt beteende. Integrationen handlar till slut om politikerväldets vara eller icke vara.