The Wall Street Journal har ofta klargörande artiklar. Häromdagen publicerades en redogörelse av John F. Cogan från Hoover Institution vid Stanford för det amerikanska välfärdsindustriella komplexets utveckling. För mig känns det som att ha hittat Rosetta-stenen (som upptäcktes år 1799 under Napoleons fälttåg i Egypten och gjorde det möjligt att tolka hieroglyferna eftersom stenen innehöll samma text på grekiska). Cogans diagram ovan visar de federala amerikanska välfärdsutgifterna som andel av BNP sedan 1950 samt tillika för militärutgifterna och alla andra federala utgifter ihopklumpade.

När president Eisenhower år 1961 höll sitt berömda tal till det amerikanska folket om det militärindustriella komplexet låg komplexets andel av BNP på nio procent medan välfärdsutgifterna bara tog fem BNP-procent. Utvecklingen sedan dess är slående. Bara under de två senaste budgetåren, 2020 och 2021, har välfärdsutgifterna ökat med lika många BNP-procent som under de föregående femtio åren. (Jag gissar att det beror på reformer som genomförts under Obama med tanke på att det nog tar några år att sätta nya välfärdsprogram i sjön.)

Förra året, 2021, uppgick de federala välfärdsutgifterna till 21 BNP-procent. Hur många BNP-procent den delstatliga välfärden kostade vet jag inte men det känns inte orimligt att tro att välfärden i USA numera totalt tar uppemot en tredjedel av BNP. Det innebär att USA ligger i samma storleksklass som Sverige. Kanske var det coronat som släppte loss besten i USA. När det militärindustriella komplexet låg på nio procent fann Eisenhower anledning att varna amerikanerna för dess makt. Man kan bara föreställa sig vad han tyckt om ett välfärdsindustriellt komplex som tar uppemot en tredjedel av BNP. Nu är Sverige inte ensamt där utan USA har kommit ikapp.

Jag har inte varit medveten om denna metamorfos i USA. Jag har levt kvar i år 2018 när den federala välfärden bara tog 13 BNP-procent. Men den snabba amerikanska omvandlingen sätter andra amerikanska händelser i ett förklarande perspektiv, till exempel den plötsliga uppkomsten i USA av woke-filosofin, välfärdssystemets egen ideologi, vars svenska variant PK-ismen tagit femtio år för oss svenskar att finslipa till dess nuvarande glatta och svårgreppade form.

Cogan har studerat hur diverse välfärdsprogram utvecklats under USA:s 230-åriga existens och finner överallt samma mönster. Landets första välfärdsprogram gav understöd till soldater som skadats under revolutionen mot England. Gradvis expanderades mottagargruppen så att den till slut omfattade alla som varit inblandade i kriget oavsett om de blivit skadade. Samma process, fast i större skala, inträffade efter inbördeskriget. Först fick krigsskadade och krigsänkor understöd men med tiden ökade kretsen av berättigade så att pensionerna till slut tog fyrtio procent av den federala budgeten. Motsvarande inträffade med de nya välfärdsprogram som inrättades mot mitten av nittonhundratalet. När Medicare-programmet skapades prognosticerades de totala kostnaderna år 1990 till nio miljarder dollar. Utfallet blev 67 miljarder.

Cogan menar att denna utveckling är genetiskt kodad i välfärdssystemens DNA och fungerar enligt följande:

När välfärdsprogrammen startar är de i allmänhet begränsade till en liten grupp förtjänta individer. Med tiden börjar folk med närliggande missnöjesanledningar att kräva att själva få del av förmånerna. Deras påtryckningar på politikerna gör att regelverken anpassas efter de större gruppernas önskemål.

Men när kvalifikationskraven för bidrag utökas hamnar nya grupper i närheten av de bidragsberättigade och börjar i sin tur kräva att bli inkluderade i bidragssystemet. Denna liberaliseringsprocess går varv efter varv tills bidragsprogrammets ursprungliga syften inte längre går att känna igen.

Cogans förklaring till välfärdssystemens obändiga expansionskraft är en annan än min. Han tror på ett slags organisationssociologisk järnlag som drivs av systemklienternas upplevda behov. Jag tror som bekant mer på politikernas och välfärdsadministratörernas ständigt pockande utvecklingsiver än på beslutsamheten och driftigheten hos klienterna. Om det varit systemklienterna som bestämt så hade USA:s militärindustriella komplex troligen inte atrofierats på det sättet som framgår av diagrammet. De sociala systemens energi kommer, enligt min mening, inte så mycket från kraven från deras klienter som från anspråken från deras ofta välutbildade och intelligenta administratörer samt förstås från de politiker som vill konsolidera sin maktposition.