180 poliser ska flyttas från andra platser i landet till Stockholm för att härstädes under sex månader hjälpa till med att stävja den skenande brottsligheten och skjutningarna. De ska bland annat komma från Göteborg, som dras med en egen mycket hög gängbrottslighet.

Polisen i Stockholm kommer att arbeta förebyggande, uniformerat och synligt, vilket ju låter både betryggande och lite lagom nyskapande.

Lena Nitz, ordförande för polisförbundet, har en del intressanta saker att säga om detta i P1 Morgon (30/12 2021). Bland annat detta:

– Samtidigt måste man ju komma ihåg att polisarbete handlar om att bygga relationer för att skapa trygghet, och det brottsförebyggande arbetet handlar om att jobba långsiktigt och det är ju först då som man kan nå framgångar i arbetet.

Då har jag genast några frågor som jag vill ställa:

– Sedan exakt när handlar polisarbete om att bygga relationer och inte om att ingripa vid brott?

– På vilket sätt leder byggda relationer till ökad trygghet? Går detta att specificera och verifiera?

– Vilka är det man bygger relationer till?

– Hur länge har polisen jobbat med att bygga relationer i till exempel Tensta/Rinkeby? Under minst åtta år?

– I så fall, om detta kan kallas långsiktigt, hur effektivt har arbetet varit? Varför har framgångarna uteblivit? Om långsiktighet är den enda vägen till framgång?

Ungdomsrånen har fördubblats mellan 2015 och 2020 och fått allt mera råa inslag. Både förövare och brottsoffer går stadigt ner i åldrarna samtidigt som polisen fortsätter med sitt relationsskapande arbete. Det verkar vara något som inte stämmer här.

Detta är absolut ingen kritik mot alla poliser i yttre tjänst. De utför enligt mig ett heroiskt arbete i vad som i dag kan liknas vid en krigszon i utanförskapsområdena. Mitt resonemang är tillspetsat, polisarbete är komplicerat.

Men poliserna i yttre tjänst jobbar i stark motvind. De har en rikspolischef som ägnar mer tid åt att vädja till skola och socialtjänst att förhindra och stoppa brottslighet än han koncentrerar sig på sin egen organisations praktiska arbete.

De har en facklig förbundsordförande som tycks ha missförstått hela idén med polismaktens egentliga uppdrag och ser det hela som någon slags vänskaps- eller dejtingförmedling.

Poliserna har framförallt regering och riksdag emot sig. De har stiftat lagar som innebär att många kategorier av infångade och fängslade brottslingar släpps ut i frihet igen med vändande post.

Blir någon, mot förmodan, fälld i rättegång är straffsatserna generellt så låga att de är rent löjeväckande, både för den kriminelle, brottsoffer och allmänhet.

Att polisernas fackordförande snackar om att polisarbete främst handlar om att bygga relationer får ses som ett tecken i tiden. Ett mycket illavarslande sådant.