Nu har jag i två dagar pekat på några av centraliseringens faror (jo, jag vet att det ibland är bra, till och med nödvändigt, med centralisering, men nu handlar det inte om sådana situationer). Tjänstepersoner såsom lärare och bibliotekarier som tidigare hade avsevärd auktoritet i sina yrkesroller har under senare decennier i ökande grad utsatts för uppifrånstyrning från exempelvis Skolinspektionen. I min tidigare karriär som organisationskonsult stötte jag ofta på sådant inom den offentliga sektorn. Jag har kunnat konstatera vad som brukar hända när man – till exempel jag i egenskap av organisationskonsult – ska försöka vända en sådan olycklig trend.

Nu ska jag med illustrativa bilder beskriva en sådan tjänstepersons yrkesliv. Låtsas att han är en lärare. Någon gång i tidernas begynnelse bestämde han själv och hans folkskolelärarkollegor över förhållandena i skolsalen. Det var hans behörighet. Där bestämde han allt. Behörigheten var A inom den bruna cirkeln (se ovan). Allt som låg utanför A var någon annans ansvar.

Med tiden inrättades en myndighet med syfte att styra upp lärarens verksamhet i enlighet med någon modern idé. En byråkrat som hette ”x” skickade ned bestämmelser till läraren vilket representeras av det bruna streckade området som alltså plötsligt hamnade utanför lärarens behörighet. Han fick hålla sig inom A men utanför det bruna.

Så går det ett tag och de styrande politikerna upptäcker att skolan skulle må bättre med ännu lite mer uppifrånstyrning och de inrättar en ny myndighet, till exempel Skolverket, där byråchefen Y utarbetar ett nytt regelverk och skickar ned till läraren. Därmed har dennes behörighet ytterligare minskats med det röda fältet. Läraren får huka sig och göra vad han kan av sina numera minskade befogenheter. (Här illustreras också ett annat känt fenomen. En viss del av den totala ytan A täcks av både bruna och röda regler som har var sin huvudman, nämligen x och y. Frågan är om det är x eller y som ska bestämma. Det blir ofta bråk i sådana situationer. Det tekniska namnet på sådana konflikter är revirstrider.)

Efter ett tag inrättas en ny myndighet som låter tjänstemannen z bestämma lite mer över läraren och därmed inskränka vederbörandes behörighet med det grönrandiga området som alla eliminerats från hans beslutsrätt. z behöver inte alls arbeta på en skolmyndighet utan exempelvis på Arbetarskyddsstyrelsen eller Jämställdhetsmyndigheten. Dess regler gäller generellt och kan stöka till arbetet i större eller mindre utsträckning för läraren. Du kan tänka dig antalet nya streckade ytor när myndighetssfären utvecklas.

Summan av kardemumman är att läraren, som ursprungligen hade beslutsrätt över hela området A nu finner sig undanskuffad till området A1. Han får inte ryta åt busiga elever, ej heller ta dem i armen, ej heller bestämma över kursernas uppläggning. Dessutom insisterar såväl y, x som z på att han ska dokumentera allt som sker och görs inom vad de betraktar som deras områden. När läraren är som mest stressad över sin sorgliga belägenhet får han en order att inställa sig på HBTQI-kurs med sikte på certifiering.

En gång var jag inblandad i ett projekt inom försvaret där man observerat nackdelarna med att den stridande personalen frivilligt drog sig tillbaka från området A och låg och tryckte i området A1 i hopp om att x, y och z på något vis skulle lösa deras jobb.

Organisationskonsulterna förklarade att enda chansen var att ta bort de uppifrånkommande reglerna som förhindrade soldaterna att ta egna initiativ och expandera sin uppgift till hela det ursprungliga området A. Sagt och gjort. Ett experiment gjordes på prov. Soldaternas behörighet expanderades.

Experimentet misslyckades snart. Det visade sig att soldaterna trivdes med att hålla sig inom A1. Tanken att exploatera sin behörighet till hela området A verkade skrämma dem. Vi organisationskonsulter fick därmed ett nytt begrepp att lägga i vår verktygslåda av konsultpladder: soldaterna hade för låg behörighetsexploateringskoefficient.

Detta fenomen är förstås ett ytterligare aber för Morgan Johansson om han ska bekämpa buset på biblioteken. Bibliotekarierna (och lärarna) är inte alls så sugna på ett nytt och utvidgat ansvar för sina verksamheter. Det beror alltså på en med tiden försvagad behörighetsexploateringskoefficient eller ”b/e-faktor” som vi organisationskonsulter snart lärde oss att uttrycka det för att ingen skulle begripa men alla bli imponerade.

Det här är ett mycket större problem än vad de flesta begriper. Förr i tiden – hur det nu uppstod! – uppfattades den typ av jobb jag pratar om, lärare, sjuksköterskor, präster och så vidare – som kall. Det typiska för den som hade ett kall var att hon hade hög b/e-faktor. När det knep kunde hon strunta i regelverket för att i stället lösa problemet.

PS När jag arbetade i Indien så lärde jag mig att allt var förbjudet men att man mot en ersättning till den ansvarige statlige tjänstemannen kunde erhålla dispens mot förbudet. Dispensen kallades muta. Mutsystemet gjorde att Indien över huvud taget kunde fungera ehuru haltande. Det är en väldig skillnad på en indisk byråkrat som mot betalning ger dispens även för motiverade förbud och en svensk sjuksköterska som utan ersättning utan bara av rättskaffenhet bryter mot onödiga regler.

Sverige har varit ett land som haft så mycket allmänt spritt sunt förnuft och ansvarskänsla att vi länge kunnat leva med ett ganska tyngande regelverk eftersom ämbetsmän haft vett att undantagsvis strunta i reglerna inte för att själva tjäna pengar utan för att reglerna ibland varit obefogade. Det har funnits något slags högre ordning som ingripit med kraft emot olämpliga regelbrott men sett mellan fingrarna på att dumma bestämmelser någon gång åsidosatts. Detta är ett märkvärdigt drag i den traditionella svenska myndighetskulturen. Eller också har jag missförstått alltihop.