På sätt och vis har Miljöpartiet genomgått samma evolution som Socialdemokraterna, fast på 20 år istället för 100. Socialdemokratiska Arbetarpartiet byggdes runt en solid bas av kärnväljare från arbetarklassen, och drev en politik som såg ut att främja arbetarklassens intressen. När man från slutet av 1900-talet bytte fokus och började gynna en växande grupp välfärdskonsumenter (som försörjs av just arbetarklassen) förlorade man också något av sin själ, tillsammans med hälften av sina väljare. 

Miljöpartiet byggdes runt en solid kärna av miljövänner och ”gröna-vågare”. Begrepp som idag må ha en ironisk klang men det var ändå människor som brydde sig om naturen, ville äta giftfri mat och tyckte att småskalighet och lokal produktion var något fint. En naiv vision kan tyckas, men inte naivare än många av de socialistiska idéer som formade Socialdemokratin. Man tänkte sig ett ”ekologiskt folkhem” där lokala näringsidkare tillgodosåg de viktigaste behoven, istället för multinationella koncerner (dom som idag kallar sig ”hållbara”). Självfallet var man också motståndare till EU. 

Idag är fokus ett annat. Redan i partiprogrammets första mening slås fast att Mp företräder en global rörelse, där givetvis EU spelar en viktig roll. Deras nya kärnväljare kommer från en utpräglat urban medelklass, med totalitära tendenser och där omsorgen om miljön ersatts av fruktan för apokalypsen. Under regeringsåren med S förlorade partiet något av sin själ, tillsammans med hälften av sina medlemmar.       

Jag gissar att det i stor utsträckning är kategorin ”naturvänner” som lämnar partiet, precis som arbetarna lämnar Socialdemokratin. Det går förstås att skylla på turerna kring Mehmet Kaplan eller Åsa Romsons båtmotor, men många har också upptäckt att Mp:s politik omsatt i praktiken, inte är särskilt bra för miljön. Några exempel:  

• Att avveckla kärnkraften trots att dess säkerhetsproblem blivit lösta, är korkat ur miljösynpunkt. Modern kärnkraft är trots allt den renaste energikällan, och den som minst påverkar omgivningen. Att man var emot kärnkraft 1980, kan ursäktas med att den mänskliga faktorn på den tiden faktiskt kunde orsaka en härdsmälta. 

• Vindkraftverken klarar inte att producera den energi vi behöver. Samtidigt har de kort livslängd, förstör landsbygden, utrotar rovfåglar och kommer med tiden att skapa stora avvecklingssproblem. 

• Att producera ”fossilfritt” stål kommer att kosta mångdubbelt mer energi än idag. Och då vindkraften inte räcker till, måste elen importeras från länder som kanske använder fossila kraftverk. 

• Höghastighetståg må vara en god idé för att förbinda kinesiska mångmiljonstäder. Men när det gäller svenska tätorter är det en vansinnig investering, både miljömässigt, klimatmässigt och ekonomiskt. 

• Att i stor skala flytta människor från fattiga länder utanför Europa, till ett liv i svenska förorter är knappast någon vinst för miljön (oaktat alla ekonomiska, kulturella och sociala konsekvenser.) 

• Den gränslösa värld Miljöpartiet tänker sig, kommer rimligtvis att innebära fler transporter, lägre nationell självförsörjningsgrad och mindre livskraftiga lokalsamhällen. 

• Att stoppa svensk cementtillverkning för att kalkbrytningen påverkar miljön och samtidigt vilja elektrifiera bilparken, är inkonsekvent. Batterier till elbilar förutsätter brytning av sällsynta jordartsmetaller, vilket ger långt allvarligare konsekvenser för lokalbefolkningen. 

• Debatten om ”sugrör” och beskattning av plastpåsar är exempel på frågor som helt saknar relevans för miljön. Antingen är de rena symbolfrågor eller simpla ursäkter för att öka skattetrycket.   

Om det inte sker någon omfattande naturkatastrof före september 2022, finns risk att Miljöpartiet åker ur riksdagen. Såvida man inte backas upp av tillräckligt många ”stödröster”.  

Det är föga troligt att det droppar in särskilt många stödröster från Vänsterpartiet. Bitterheten var stor när Stefan Löfven valde Mp och inte V som regeringspartner 2014. Om Vänsterpartiet måste välja mellan en Röd-Grön regering (där man själv hålls ute i kylan) och en borgerlig valseger, väljer man nog det senare. S kan då utmålas som ”loser”, och V med sina ”rena händer” ikläda sig rollen som oppositionsparti.  

Någon draghjälp från Socialdemokraterna är heller inte att räkna med. Magdalena Andersson vill åstadkomma en nystart för partiet – och att göra sig beroende av Miljöpartiet var enligt mångas uppfattning Löfven-epokens största taktiska misstag. 

Så vad återstår? Märta Stenevi fick alla ögonbryn att höjas när hon i en riksdagsdebatt nyligen försvarade klansamhället. Hon gick så långt som att hävda att hon själv tillhör en ”klan”, en fantastisk klan till och med. 

Senare ångrade hon uttalandet, men det lät som en planerad formulering och inte en ”groda” som plötsligt hoppar ur munnen. Kanske tänkte hon att tusentals klanmedlemmar i förorten – tack vare ett idogt opinionsarbete från politiker som Amineh Kakabaveh och Nalin Pekgul – inte längre känner sig hemma inom vänstern. Och därför kan tänka sig att bli Miljöpartister?