En av de avgörande frågorna i USA:s överkänsliga inrikespolitiska klimat är Critical Race Theory. Dess kanske främste och mest vokala företrädare är professor Eric Dyson (bilden) . Han har skrivit flera böcker och är en ofta återkommande gäst i framför allt ”progressiva” TV-shower som Bill Maher Real Time och The View med Joy Reed och Whoopi Goldberg.  

Dysons tes är att det vita Amerika försöker undvika att beröra alla känsliga frågor som har med slaveriet och dess påverkan på förhållande mellan framför allt svarta och vita. Barn bör redan i relativt tidig ålder lära sig att förstå orsakerna till de orättvisor som drabbar (och framför allt har drabbat) personer med ”fel” hudfärg. Fortfarande är det så att svarta har svårare att få utbildning, arbete och att bli ansedda som likvärdig när de råkar i delo med polisen.  

I grunden, synes Dyson mena, att vita redan från starten i sitt liv har en fördel gentemot svarta eftersom samhället är uppbyggt på principer som i grunden dikterats av dem. Man glömmer då som vit gärna bort att svarta personer upplever att hela systemet är uppbyggt för att gynna de vita.  

Av den anledningen ska den vita befolkningen lära sig att ta hänsyn till dessa problem och under resans gång undanröja sådana förhållanden.  

Den person som idag i det offentliga rummet har framfört mest kritik mot Dysons idé är journalisten Christopher Ruffo. Ruffo menar att det i själva verket visar sig att USA redan infört ett antal regler som är avsedda att gynna framför allt afroamerikaner, såsom till exempel affirmative action, det vill säga en viss kvotering till förmån för dessa vid antagning till universitet. Vidare tillämpar många offentliga institutioner liksom även privata företag regler för diversifiering som är avsedda att gynna olika typer av minoriteter, det vill säga även svarta. 

Utöver allt detta, som de flesta av oss redan troligen känner till, finns det en annan sak som av någon anledning har försvunnit ur diskussionen. Jag tror för min del att den aspekten är mycket viktigare än CRT som förklaring till de rasproblem som fortfarande USA lider av. 

Alla samhällen – det gäller idag likaväl som historiskt – är organiserade efter en hierarkisk princip. Det finns ett styrande skikt och ett annat (eller flera) som är underordnat. Som Jordan Peterson i inledningen av sin bok 12 rules for life visar är detta system baserat på en biologisk verklighet och gäller för de flesta djur.  

Människor har lärt sig att känna igen vilka som styr och vilka som är underordnade genom olika typer av signaler och tecken. I de ursprungliga samhällena var tecknen kläder, vapen, slott och palats/hydda, utdelande av straff och belöningar och så vidare. 

När Den Nya Världen via sina europeiska erövrare började importerade slavar – framför allt från den afrikanska västkusten – på 1600-talet, blev hudfärgen det mest synliga tecknet på hierarkisk ställning. Slaveriet som sådant var dock problematiskt såtillvida att tidigare generationers förslavande av ”egna”, det vill säga träldomen, hade avskaffats de europeiska länderna flera hundra år tidigare. Det stred alltså mot viktiga kristna principer att vissa personer skulle hållas i slaveri. En vanlig ursäkt blev att dessa personer ansågs tillhöra en underlägsen ras.  

Motståndet mot slaveriet växte sig så småningom allt starkare – främst på moraliska grunder – och slaveriet förbjöds i många europeiska länder; särskilt i början och mitten av 1800-talet. 

I och med det amerikanska inbördeskriget försvann till slut allt slaveri i hela västvärlden. Hierarkierna bestod dock. De forna slavarna hamnade längst ner på samhällsstegen. I USA där ett stort antal slavar släpptes fria på en gång blev problemen många och kom att gälla från båda hållen. En del slavar ägnade sig åt brott och många tidigare slavägare såg fortfarande de svarta som sin egendom.  

I och med avskaffandet av de sista raslagarna i den amerikanska södern för knappt 60 år sedan försvann den officiella rasismen. Däremot kvarstår även till dags dato många av problemen. Misären finns fortfarande kvar i många av de större städerna. 

I politiken har missförhållandena utnyttjats framför allt av det Demokratiska partiet. De har framställt sig själva som kämpande för de svartas rättigheter och har kunnat få upp till 80–90 procent av de svarta rösterna i de viktiga valen. För demokraterna började det dock att bli problematiskt när det växte fram en svart medelklass, som började ifrågasätta partiets ”tycka-synd-om” politik. Den var inte villig att följa partiet i vått och torrt. I stället började många inom denna svarta medelklass att genomskåda det hyckleri som bestod i att partiet låtsades vurma för sina svarta väljare samtidigt som det gynnades av att dessa levde i relativ misär. 

Enligt Critical Race Theory (CRT) är det i första hand den vite mannens rasism som ligger bakom att så många svarta lider av fattigdom och utanförskap. I stället – och det är min poäng – är den avgörande faktorn att det gynnar vissa grupper – framför allt det Demokratiska partiet – att många svarta hålls kvar i denna misär som underordnade i samhället.  

Donald Trump har ständigt av demokraterna och MSM framställts som en fullblodsrasist. Hans stora skara av följare inom det Republikanska partiet kan därmed också betecknas på samma sätt. Öppet republikanska svarta debattörer som Candace Owens eller Larry Elder betecknas som förklädda rasister. 

Demokraternas politik går – som jag ser saken – ut på att se till att det innevarande hierarkiska systemet, det system som alltid har gynnat makthavarna, inte rubbas i nämnvärd utsträckning. Med hjälp av CRT hoppas man att minoriteter, framför allt den svarta, ska förstå att republikanerna är rasister och rösta på demokratiska kandidater.  

Det är alltså inte att förvåna att den politiska gruppering som driver CRT är det Demokratiska partiet.  

Critical Race Theory- tesen om att det är den vite mannens rasism (läs republikanerna) som ligger bakom de svartas misär är en bluff. Det handlar i själva verket inte om ras utom om över- och underordning. Demokraterna – som är för en stor stat – gynnas av att vissa grupper är underordnade och beroende av statens välvilja. De gynnas av att CRT slår rot i det amerikanska folkets sinnen. Hudfärgen får i stället bli en diskret påminnelse från slaveriets dagar om vilka som är över- respektive underordnade. Däri ligger den verkliga rasismen. 

Nyligen vann republikanen Glenn Youngkin helt sensationellt guvernörsvalet i Virginia; en stat som sedan länge dominerats av demokraterna. Hans stora valfråga var att föräldrar borde ha rätt att ifrågasätta att Critical Race Theory lärs ut i skolorna; en fråga där hans konkurrent hade en helt annan uppfattning. Föräldrarna gjorde uppror mot att CRT skulle användas i undervisningen men blev tagna i örat av Youngkins demokratiska motkandidat,Terry McAuliff, en Clintonallierad och -närstående,  som ansåg att de inte borde ha den rätten.   Den frågan kom att bli den avgörande i detta viktiga guvernörsval enligt de flestas uppfattning. 

Olle Reimers är en då och då återkommande debattör. Han har en bakgrund som advokat, bankman och egen företagare. Han är bosatt i Bangkok, Thailand.