Är segregation något bra eller dåligt, eller rentav farligt? Jag tror att frågan är fel ställd. Man borde istället fråga sig om det är något naturligt eller onaturligt. Och segregation är något fullkomligt naturligt, vågar jag påstå. Vi vill omges av och umgås med människor som är som vi, som har accepterat våra spelregler för livet och tillvaron.

Jag har aldrig förstått vad politiker menar när de säger att de ska bryta segregationen. Hur då? Ska folk från Rinkeby flyttas hit där jag bor, eller ska jag flytta till Rinkeby? Inkvotering av ”rasifierade” pågår redan enligt fastställda procentsatser på vissa arbetsplatser, främst inom SR/SVT. Med varierande resultat.

Fullskaliga integrationsexperiment görs med våra barn, som ska blandas upp i skolorna med elever från skolor i utanförskapsområden som tvingats stänga på grund av katastrofala studieresultat och allvarliga ordningsproblem. Det går dock inte så bra som politikerna hade hoppats.

Jag är nästan helt säker på att en somalisk åttabarnsmamma i Rinkeby är precis lika lite intresserad av att bryta segregationen som jag är. Hon lever och trivs med sina likar, precis som jag. Jag skulle inte känna mig hemma i Rinkeby, hon skulle inte trivas om hon flyttades hit med sin omfångsrika och något annorlunda familj.

Den svenska socialdemokratin har alltid trott sig om att kunna skapa en ny typ av människa, mycket med inspiration från sina vänner i de forna öststaterna och andra kommunistiska diktaturer.

Solidaritet var huvudbudskapet från början, och är så än i dag. Så länge solidariteten gällde det egna folket i hanterbar omfattning, som sjukvård, skola, sjukpenning, arbetslöshetsersättning och föräldraförmåner, var de flesta med på tåget.

Konsensus uppnåddes och Sverige var ett tryggt och stabilt land fram till någon gång i mitten på 1970-talet. Genom gemensamma värderingar och gemensamma mål byggdes ett av världens bästa länder. När bygget var klart förvandlades konsensus av någon oklar anledning till något fult, närmast efterblivet. Sverige var helt enkelt för grått och tråkigt i all sin präktighet. Det var dags för lite nya spännande inslag utifrån i Gamla Svedala.

Den svenska självbilden är nästintill omöjlig att förstå sig på, även för mig som är född här och har svenska rötter sedan urminnes tider. Samtidigt som tidigare generationer byggt ett tryggt och rikt land ska vi skämmas för att de gjorde det. Vad de skapade för oss, för att vi skulle få en trygg tillvaro, är plötsligt inte längre vårt. Det ska istället ges bort till andra, vi måste dela med oss av vår trygghet och vårt välstånd. Allt i solidaritetens namn.

Den fullkomligt vansinniga tanken föddes att det ultramoderna och välutvecklade Sverige skulle premiera att miljontals människor från underutvecklade, dysfunktionella, våldsamma och främst muslimska länder ska beredas möjlighet att flytta hit. Detta skulle leda till kraftigt ökat ekonomiskt välstånd och en rent magisk utveckling inom samtliga vetenskapsområden.

Slutresultatet blev i stort sett inte mer än den stora segregation vi ser i dag. Det är denna som nu måste brytas, enligt politikerna. Men ingen vet hur.

Mängder av människor som flyttat hit har insett vitsen med vår fria västerländska civilisation och assimilerats. Tyvärr har ännu fler inte gjort det och lever nu i våra bidragsförsörjda utanförskapsområden som hela tiden växer i antal och får allt större problem. Både för de som bor där och för oss andra.

Dessa idéer om mångfald och allas lika värde är ingenting annat än ren kolonialism, bedriven på hemmaplan. Sverige kom på att koloniala idéer kunde utövas här hemma genom att flytta hit de folk som behövde lite uppmuntran, upplysning och bidrag för att bli precis lika bra och framstående som vi.

Varför uppstår då segregation? Därför att vi inte är mer än stenåldersmänniskor, innerst inne. Vi sprang inte runt på stäppen och letade efter andra stammar och folk att liera oss med som hade diametralt motsatta regler för hur livet ska levas än de vår egen stam framodlat och funnit fungera. Detta gäller för oss alla, oavsett varifrån vi kommer.

Socialdemokraterna är långt ifrån ensamma om ansvaret för vad som skett i Sverige. Samtliga partier som suttit i regeringsställning har därefter anslutit sig till dessa vanvettiga idéer. Ingen enda ansvarig politiker sedan 45 år tillbaka går fri. Ingen nämnd, ingen glömd.