PATRIK ENGELLAU: Tillit

Sveriges problem är inte av den arten att de kan lösas med friska pengar och nya lagar vilket betyder att lösningarna inte existerar inom det härad där politikerna verkar eftersom politikerna bara jobbar med pengar och lagar. Det måste till något annat också för att rädda Sverige från det gradvisa sönderfall som tycks hota överallt.

Detta andra handlar enligt min uppfattning om hur samhället och människorna är programmerade i skallen, det vill säga om våra värderingar, mentaliteter och attityder. Sådant är avgörande, tror jag, för vår framtid och därför är det ett olyckligt omen att samhällsdebatten endast marginellt handlat om sådant. Lyssna på politikernas prat om hur de ska förbättra situationen i skolan. Det handlar bara om höjda löner i lärarhögskolorna och inget om att lärarna måste bli respekterade auktoriteter med rätt att bestämma i klassrummet.

Jo, en sorts mjukvara som faktiskt diskuteras i samtiden är tilliten. Alla tycker att tillit är något önskvärt och möjligen ett svenskt medfött karaktärsdrag som tidigare var så självklart att det inte behövde omnämnas. Såklart alla la husnyckeln under dörrmattan om man ens brydde sig om att låsa ytterdörren. Man litade på sin nästa. Den sortens tillit har emellertid förvandlats till yttersta enfald när brottslingar satt i system att på telefon råna tillitsfulla åldringar genom att ta kontroll över deras bank-ID, kontonummer och andra fakta som behövs för att länsa deras tillgångar.

Ändå är jag övertygad om att ett samhälle som genomsyras av en befogad tillit – i bemärkelsen att medborgarna inte hela tiden måste misstänka omvärlden för onda uppsåt, rån och tjuveri – blir ett bättre och behagligare samhälle för att man oroligt måste se sig om hela tiden och där det behövs advokater och komplicerade avtal för att besegla den enklaste överenskommelse mellan människor. Det låter kanske romantiskt men för en människa som vant sig vid att ett handslag är lika bindande som ett avtal tecknat i blod känns den ändlösa byråkratin som numera krävs för en småsak som att öppna ett bankkonto helt främmande. Där tillit saknas blir det alltid krångligt och dyrt och ibland farligt (som när gängkriminella skjuter varandra i förebyggande syfte).

Nationens ledare borde vara föredömen även i tillitsfrågor. De borde lita på varandra och i handling visa medborgarna hur ett civiliserat umgänge bland mogna, erfarna och tillförlitliga människor borde gestalta sig. Då menar jag inte bara storslagna och allmänt uppmärksammade saker som att den som lovat att äta upp sin högersko faktiskt också ska göra det utan också smågrejor som att denna veckas löften ska stämma någorlunda väl med förra veckans.

I själva verket tycks tillitsgraden bland Sveriges ledande politiker vara avtagande. Nu räcker det inte med ett löfte eller ens ett handslag. Nu ska överenskommelser fästas på papper och alla eventualiteter skriftligen förutses och otrevliga händelser därmed förebyggas. Det är som om partierna behövde sätta sina sigill på högtidliga akter om hur de ska kunna samarbeta. I själva verket är det bevis på att tilliten ledarna emellan är nästintill obefintlig.

Jag märkte syndromet för någon vecka sedan när vänsterpartisten Dadgostar intervjuades på teve om sina förestående ”samtal” med socialdemokraten Andersson. Dadgostar fick något spänt i blicken och rättade reportern. Det handlade minsann inte om ”samtal” utan om ”förhandlingar”. Det är förstås skillnad. Samtal kan handla om ditten och datten och föras vid kaffebord med goda småkakor. Förhandlingar syftar till avtal och drivs under nervösa och ansträngande former och är i sig själva bevis för att parterna inte litar en millimeter på varandra och därför måste nattmangla om varje kommatecken.

Sedan pratade partierna och Andersson kom ut och försa sig att hon ”samtalat” med Dadgostar men rättade sig genast till ”förhandlat” med ett ironiskt leende som om hon menade att sådana som Dadgostar kan man när det passar lura oavsett hur föregående pratstunder rubricerats. Men det kan vara en illvillig tolkning av mig.

Sedan kom sverigedemokraterna och verkade som de förvandlats till en trupp vassa affärsadvokater från New York. Svenska Dagbladet rapporterar under rubriken SD kommer kräva avtal för att stödja en regering. Det handlar enligt partistyrelsen om:

vad partiet ska kräva för att stödja en statsministerkandidat från ett annat parti, sitta i en regering eller ingå i regeringsunderlag. Siktet ska vara inställt på direktinflytande i ett regeringsunderlag, även om det bästa vore regeringsmedverkan i en regering som har majoritet.

Att det är ord och inga visor framgår exempelvis av denna formulering från en intern proposition från sverigedemokraterna:

Det övergripande målet måste vara att utfallet av förhandlingar med andra partier, innebär ett genomförande av den konkreta politik som kommer formas av Sverigedemokraterna med utgångspunkt i den inriktning som antas av landsdagarna.

Vidare ska SD inte ska släppa fram en statsministerkandidat som inte redan på förhand, i formella uppgörelser, har gett SD ”godtagbart inflytande”.

Jag kan förstå att både vänsterpartiet och sverigedemokratera ristar sina krav i sten. Vänsterpartiet har varit hunsat i decennier och sverigedemokraterna har bespottats sedan start. Såklart de inte litar på sina framtida samarbetspartners utan vill sy upp dem i varje tänkbar detalj.

Jag tänker bara på hur politiken och regeringsarbetet ser ut. En sak vet man alldeles säkert nämligen att oväntade och besvärliga situationer stöter till, lägen då man mer än någonsin behöver ömsesidigt förtroende och gemensam tillit bland dem som ska hantera kriserna. Men det verkar inte bäddat för samsyn och laganda. Det är lättare att föreställa sig att parterna låser in sig och grälar om tolkningen av alla sina noggrant formulerade paragrafer.

Patrik Engellau