Utan rätt uppfattning om terrängen går man förr eller senare vilse. Man kan inte leva enbart i kända hemmakvarter – eller man kan väl, men det blir enahanda och tråkigt. Men ger man sig utanför dessa kvarter måste man utgå från en rättvisande bild av omgivningen – till exempel en karta. Den som har en karta kan trava på, den som inte har en väntar på hjälp – information av något slag som kan klargöra läget. Den som tror sig ha en karta men i själva verket har en missvisande sådan är ohjälpligt förlorad. 

Lena Andersson har gått vilse. I SvD i lördags (30/10) försöker hon förklara våldets förekomst och hur man kan förhålla sig till det. (”´Under närmare ett sekel har ni format moralsynen och sinnena i Sverige, är den grova kriminaliteten skörden av er sådd? … Oppositionen är fåfäng nog att göra skjutningarna till en valfråga, det kommer den att få äta upp… De småpojkar som springer ärenden åt gängen i dag, skjuter ihjäl någon om åtta år och skjuts ihjäl om tio år”…) 

Hon tror sig ha en karta, men har ingen. Eventuellt har hon en men bryr sig inte om den. Liksom medeltidens präster verkar det som om hon uttalar sig om eviga sanningar, utan behov av utsikt mot verkligheten. 

Lena Andersson påstår, enkelt uttryckt: Vi får leva med tillvaron så som vi idag ser den i vardagen. Med historiska exempel vill hon säga att den mänskliga – den manliga – naturen är sådan att våld alltid utövas. Förr kunde denna manliga trängtan till våld få sitt utlopp i kriget. Den möjligheten finns inte längre. Alltså får vi stoiskt – som hon säger – uthärda dödandet. 

Det är som hon sutte hemma vid köksfönstret och funderar på vilka kläder som vore lämpliga att ta på sig inför en skogsvandring, utan att se ut genom fönstret för att få veta vilket väder som råder därute. 

Hon skriver alltså om grovt våld, om dödande. Brottsligheten har under de senaste åren genomsnittligt minskat, men just de brottstyper hon intresserar sig för har ökat kraftigt.  

Visst har hon rätt i att våld är en företeelse som alltid följer människan. Men oavsett den mänskliga naturens oföränderlighet, som hon talar om, har det praktiserade våldet olika, urskiljbara, orsaker. I Populär historia finns en både roande och förskräckande skildring av miljön och våldet i början på 1900-talet i det Stockholm, som snabbt förändrades av en stor invandring från övriga landet. Detta historiska exempel visar både att våldet ökar när samhället förändras snabbt, och att det lika snabbt därefter kan minska. Minskningen var ett resultat både av beslutsam kriminalpolitik och, tror jag, av tillväxten som gav människorna en enklare vardagstillvaro – jobb och bostäder. Här ett utdrag ur denna skildring: 

I vissa stadsdelar hoppade hälften av eleverna av skolan före sjätte klass. Ungarna ville snabbt bli vuxna, de slöt sig samman i gäng som levde på smårån, häleri och lurendrejeri. De bråkade på pendeltågen, värst var kvällstågen till Hagalund. De sjöng fula visor, slog konduktör och passagerare, kastade sten på tågen och krossade lampor. Polisen slog till mot ligapojkarna, vintern 1900 sprängdes Kungsträdgårdsligan, men Norrtullsligan, Klockfångarligan och Bonnfångarligan levde vidare. 

Det värsta återstår. Klockan åtta på morgonen den 17 maj 1900 skriker en folkmassa på Riddarholmen ut sin fasa och sorg. Ångaren Prins Carl har just angjort från Köping. Lejdare och däck är blodiga, fem passagerare är skjutna och knivhuggna till döds, åtta skadade kvider och gnäller. Under natten hade ynglingen Johan Filip Nordlund metodiskt försökt att mörda samtliga ombord. Nordlund var just utsläppt från Långholmen, dömd för mordbrand. Han hade tillbringat stora delar av sitt liv på anstalter och ville nu ”hämnas på människorna”. Nordlund visade aldrig ånger och var nog rejält galen när han avrättades. 

Ungdomens förvildning 

Händelsen innebar rusning efter vapen, vapenhandlarna sålde slut på sina lager. Fartygskaptener, präster, unga kvinnor och cyklister beväpnade sig i skräck för ungdomsgängen. 

Hur skulle ”ungdomens förvildning” stoppas? Sluta sälj sprit till barn, kunde de flesta enas om. Några krävde militärpatruller på gatorna, andra önskade aga för ligapojkar. Det sa överståthållaren nej till i maj 1900 med motiveringen att det skulle demoralisera polisen att slå barn. 

Det är sant att det fanns femtonåriga bankrånare, att polisen grep tioåriga småtjuvar, att var fjärde fånge på Långholmen var under 21 år. Men folkskoleinspektör Bergman övertygar när han i sin rapport hävdar att ungdomsbrottsligheten faktiskt sjunkit med 40 procent sedan 1870-talet. Kanske var ungdomens förvildning en mediemyt? Allt fler, allt bättre tidningar rapporterade allt mer och ungdomsbrotten nådde alltid förstasidan. 

Dessa förhållanden var resultatet av den mycket snabba inflyttningen till Stockholm kring förra sekelskiftet. Men den ekonomiska utvecklingen och utvecklandet av välfärdsstaten ändrade snabbt på förhållandena och det dödliga våldet minskade, vilket framgår av följande diagram: 

(Källa: svenssons nyheter). 

Nu har vi, under de senaste årtiondena, återigen haft en mycket snabb inflyttning – inte bara till Stockholm utan till hela riket. Därvid har det dödliga våldet ökat. Exemplet från förra sekelskiftet visar att rätt politik – i mycket bred mening, inte bara kriminalpolitik – snabbt kan vända utvecklingen. Kanske är det svårare nu, eftersom enklaver befolkade av människor med mycket annorlunda värderingar än svenskarnas har etablerat sig, men att utgå från att det skulle vara omöjligt, verkar alltför modstulet. (Möjligheten att sända hem missdådarna finns ju – och då kan i alla fall inte de vara till besvär). 

Allt detta bekymrar inte Lena Andersson. Hon ser det inte. Eller också ser hon faktiskt Elefanten i rummet (som det brukar heta) men vill inte, av någon för läsaren förborgad anledning, berätta vad hon ser, och vad hon anser om invandringen. 

Kanske sitter hon bara hemma och filosoferar, stirrande in i väggen och utan intresse för vad som sker utanför hennes fönster, utan att kasta en blick på tillgänglig statistik. 

Lena Anderssons slutsats: ”Det som återstår är att inta en stoisk hållning, vilket är en underskattad åtgärd”. 

Hon skulle ju också kunna titta ut genom fönstret. Och sluta filosofera. Hon blir bara uppgiven och olycklig.