Om något inte händer som borde hända så beror det nästan alltid på att människor inte tar de ofta obetydliga initiativ som det civiliserade samhället kräver – eller borde kräva – av dem. En gång seglade jag rejält på grund och kunde inte komma loss av egen kraft. Båt efter båt for förbi utan att hjälpa till att släpa oss av grundet. Sedan kom en som lovade att kalla dit sjöräddningen. Det hade jag kunnat göra själv. Till slut simmade en djärv besättningsman till en närbelägen fyr och fäste en tamp så vi kunde vinscha oss av grundet.

En av mina fördomar om svenska folket är att vi med tiden blivit ganska lata och oföretagsamma. Jag vet att detta är en fördom och jag vet att den inte gäller alla men jag tror likförbannat att den gäller många. I takt med välståndets utbredning, välfärdsstatens tillväxt och den tilltagande centraliseringen, det vill säga byråkratiska uppifrånstyrningen, har vi vant oss vid att problem ska lösas på något annat sätt än av oss själva. Man vet inte, det kan finnas ett regelverk där alla svårigheter är förutsedda och en korrekt expertlösning redan fastställd av länsstyrelsen så varför ta en risk att göra något fel genom egna initiativ.

Denna mentalitet får resultat som av Coronakommissionen ges benämningar som ”senfärdig och undermålig” och ”ett haveri” vilket är precis vad man skulle vänta sig av ett oföretagsamt folk när något nytt och oväntat inträffar. Inte bara vänta sig, förresten, utan till och med förutse. I mars 2020, medan vårdapparaten kliade sig i huvudet och funderade på hur coronat skulle hanteras fick jag kontakt med distriktsläkaren Jon Tallinger i Jönköpings region som förklarade hur det gick till inom äldreomsorgen. Bland annat saknades syrgas på boendena eftersom boendena är kommunala och det finns en regel som säger att syrgas är något medicinskt som bara regionerna och inte kommunerna får hålla på med. Därför dog många äldre i brist på syrgas. Den stora frågan är varför boendeföreståndarna inte bara struntade i regeln och köpte syrgasutrustning för några tusenlappar hos Clas Ohlson.

Samtidigt saknades inte bara syrgas utan dessutom testutrustning vilket kommissionen gör ett stort nummer av. Att man inte fick fram testutrustning till regionerna var ”haveriet”. Men vad jag kunnat se har inte kommissionen analyserat haveriet. Det var regionerna som skulle göra jobbet men underlät att göra det. Den stora frågan är varför regionerna inte lyfte på luren och ringde exempelvis till testutrustningstillverkaren Thermo Fisher. Så här skrev jag den nittonde mars 2020:

… det är inte så att det saknas testkits och skyddskläder i världen… Det amerikanska företaget Thermo Fisher förklarade häromdagen att det ska producera fem miljoner testkits inom några veckor.

Kanske har jag missförstått. Annars är det obegripligt att inte statsepidemiologen och kollegorna från exempelvis Myndigheten för samhällsskydd och beredskap hänger på låset hos Roche och Thermo Fisher och köper hela lagret. Tester är en grundbult i en strategi som går ut på att försöka stoppa smittspridningen och förhindra att folk blir sjuka.

Jag kontaktade Thermo Fisher som har kontor på Lindhagensgatan i Stockholm. Så här sa företagets kontaktperson Ron:

”Thermo Fisher is producing up to 2 million tests per week and is planning to scale to 5 million tests in April. In addition to our website where tests may be ordered.”

Ron var hjälpsam nog att skicka med en länk till sidan där utrustningen kunde beställas.

Det finns mycket som äldreboendeföreståndare och regioninköpare inte kan göra på egen hand men det finns ännu mer de skulle kunna göra om de deras hjärnor var inställda på att ta initiativ. Men den svenska mentaliteten är annorlunda inriktad. I stället för att decentralisera och uppmuntra den sortens entreprenörskap som krävs exempelvis för att köpa syrgas hos Clas Ohlson så beslöt regeringen – fortfarande i mars 2020 – att uppdra åt Socialstyrelsen att säkra tillgången på utrustning vilket sinkade ärendet avsevärt. Coronakommissionens ordförande Mats Melin kommenterar insiktsfullt att ”regeringen vände sig till en myndighet som normalt saknar operativa uppgifter” vilket ledde till onödigt krångel.

Den oskrivna men alltid tillämpade grundregeln inom svensk statsförvaltning är inte subsidiaritetsprincipen som säger att problem ska lösas på lägsta möjliga nivå utan dess motsats, nämligen devisen ”centralisera mera”. Hos oss gäller att alla problem, oavsett vad de anses bero på, bäst löses genom ytterligare politikerstyre vilket till slut leder till att Lena Hallengren ska bestämma om allt.

PS Jag undrar om den omvända subsidiaritetsprincipen inte bara är en allmän regel i svensk statsförvaltning utan något större, nämligen en järnlag vilket är en regel som gäller utan undantag. Bara någon dag efter det att Coronakommissionens ordförande beklagat sig över att regeringen hade uppdragit åt Socialstyrelsen att köpa skyddsutrustning går myndighetens generaldirektör ut i media och förklarar att decentralisering till regioner och kommuner aldrig kan fungera:

Jag tror att man behöver stärka det statliga mandatet och flytta över visst ansvar till staten vid sådana här långvariga och allvarliga kriser. I ett decentraliserat system blir det svårt att lägga detta på så många aktörer när det blir långvariga kriser. Det blev svårt för 290 kommuner och 21 regioner att handla upp från de leveranskedjor som man har i vanliga fall.

Felet var att Socialstyrelsen under pandemin inte styrde över det internationella transportväsendet. Men det ska bli ändring på det. Generaldirektören lovar att myndigheten i framtiden ska ”kunna säkerställa att den globala handeln fungerar.”