För ett par dagar mördades den brittiske politikern David Amess i ett terrorbrott med islamistiska kopplingar. Av exiliranier, som flytt för att undslippa islamism och kvinnoförtryck, har han hyllats för att han stått upp för mänskliga rättigheter och mot islamism och för att han kritiserat den iranska regimens extremism. De ser honom som en hjälte.

Det fick mig att fundera på om vi har några motsvarande politiker här i Sverige. Jag kunde faktiskt inte komma på en enda. Det finns säkert på kommunala och regionala nivåer, men på statlig nivå handlar det mer om fjäsk för islamism än motstånd mot den.

När Sverige hamnade på kollisionskurs med den islamistiska diktaturen Saudiarabien för några år sedan var statsministern snabbt framme med kvasten och sopade rent. Så här sa han i Expressen då:

”Vi har förklarat att vi beklagar om det är någonting som har uppfattats som att vi kritiserat islam, vilket vi aldrig har gjort. Vi har den största respekt för religionen islam, och likaså om det är någonting som uppfattats som en förolämpning mot Saudiarabien.”

Och det räckte inte med att säga det en gång. Direkt efter sa han samma sak igen:

”Det har ju varit inte minst skriverier och sociala medier om att vi skulle ha kritiserat islam, vilket vi aldrig någonsin har gjort, och vi tänker inte göra det heller. Vi har den största respekt för den religionen.”

Den största respekt. Större respekt än för mänskliga rättigheter, får man förmoda, eftersom dessa har synnerligen låg prioritet i Saudiarabien.

Det har de i Iran också, vilket den konservative David Amess ofta påpekade, som här i ett tal 2018. Han stöttade uttryckligen de iranier som motsätter sig regimens religiösa diktatur, till skillnad från våra egna folkvalda som vanligtvis ignorerar Irans respektlöshet mot mänskliga rättigheter. Istället ser de gillande på affärsförbindelser med diktaturen.

David Amess var helt enkelt en vuxen politiker, med ett vuxet förhållningssätt till demokrati kontra diktatur. Och, om man ska tro brittisk polis, var det därför han mördades. Den misstänkte mördaren är en 25-årig man som tros ha agerat ensam, men vars motiv har koppling till extrema islamistiska kretsar.

När Boris Johnson intervjuades om tragedin på BBC var han seriös, trovärdig och pratade som en vettig, vuxen människa utan att spotta ur sig floskler. Stefan Löfvens totala motsats, med andra ord, och i det ögonblicket kände jag inte bara sorg över att en kompetent politiker blivit mördad av en islamistisk terrorist utan också över frånvaron av vuxna människor i svensk politik.

Om samma sak händer i Sverige, vad kommer då statsministern – oavsett partifärg – att säga? Att det är oacceptabelt? Att vi ska värna det öppna samhället? Att vi måste motverka islamofobi? Att vi aldrig, aldrig ska kritisera den religion som ligger till grund för den här typen av terror?

Nu dröjer det nog innan det händer något liknande i Sverige. Än så länge har ju majoriteten av våra svenska politiker valt den riskfria vägen och antingen krokat arm med islamisterna eller sett åt ett annat håll när de attackerar demokratin. Feghet framför mod om politikerna själva får välja.