MOHAMED OMAR: Apokalypsen för oss närmare varandra. Ett försök att förstå klimathysterins psykologi

När jag läser Nya testamentet får jag intrycket att lärjungarna och de första kristna, ännu skakade av korsfästelsen av deras älskade Messias, föreställde sig att han skulle komma tillbaka när som helst. Liksom de hade sett honom fara upp till himlen, skulle de se honom fara ner:

”Och dessa sade: ‘I galileiske män, varför stån I och sen mot himmelen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som I haven sett honom fara upp till himmelen.’” (Apg. 1:11)

Innan Jesus lämnade sina följeslagare sade han: ”Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta sker.” Detta löfte finns i alla de tre synoptiska evangelierna: Matteus, Markus och Lukas.

Den här världen, som strax ska gå under, betydde inte så mycket. De gav bort allt de ägde och drog runt och profeterade och predikade:

”… och om någon vill gå till rätta med dig för att beröva dig din livklädnad, så låt honom få manteln med; och om någon tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så gå två med honom. Giv åt den som beder dig, och vänd dig icke bort ifrån den som vill låna av dig.” (Matt. 5:40-42)

Världen kommer att gå under när som helst, så varför oroa sig för att få tillbaka sina pengar?

”Men alla de som trodde höllo sig tillsammans och hade allting gemensamt; de sålde sina jordagods och vad de eljest ägde och delade med sig därav åt alla, eftersom var och en behövde. Och ständigt, var dag, voro de endräktigt tillsammans i helgedomen; och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd och i hjärtats enfald, och lovade Gud.” (Apg 2:44-46)

Det finns flera liknande stycken som visar att de första kristna förväntade sig att världen skulle gå under mycket snart:

”Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar. Två kvinnor skola mala på samma kvarn; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar.”

Denna starka övertygelse förde dem närmare varandra. De kände sig som bröder och systrar. De kände sig också utvalda. De förstod något som andra inte förstod.

Sedan denna tid har oräkneliga profeter trätt fram och förutsett apokalypsen. De har varit hundra procent säkra. Vissa har till och med angett exakt datum. Alla har haft fel.

Jag tror att många, medvetet eller omedvetet, önskade att coronaviruset skulle utlösa apokalypsen. Dessa människor vägrar att ta till sig positiva nyheter; till exempel studier som visar att viruset är mindre farligt eller att spridningen avtar. Varje positiv nyhet ifrågasätts och varje negativ nyhet, oavsett hur grundlös och vettlös den är, tas emot och sprids vidare.

Hysteriska människor skrämde upp politikerna och krävde att de skulle skydda dem från den farliga sjukdomen. Politikerna, okunniga om viruset men rädda för medierna och måna om makten, vidtog sedan åtgärder som bekräftade hysterikernas farhågor. Detta gjorde dem ännu mer hysteriska, så att de krävde ännu mer drastiska åtgärder. Hela länder stängde ner, vilket orsakade enorma skador. Men vad betyder livet i denna värld med dess futtiga njutningar när apokalypsen kommer?

Greta Thunberg med anhängare varnar för apokalypsen. De är iförda masker som signalerar att man är ”medveten” även om detta hot mot mänskligheten och ”tar ansvar”:

De mest hysteriska, som vant sig vid den känsla av spänning och mening, som pandemin gav dem, kanske till och med kommer att sakna krisen när den är över. I kön på ICA kunde jag observera hur gamla tanter fick uppleva att ungdomar lyssnade på dem när de röt ”Håll avstånd!” Ungdomar som förut ignorerade dem, visade nu viss respekt. Ensamma tanter och farbröder fick en anledning prata med folk när de var ute och handlade eller gick sin morgonpromenad. När viruset är borta, är man åter ensam.

Coronkrisen förde människor närmare varandra, på ungefär samma sätt – men inte lika extremt – som när de första kristna, i sorgen efter Jesus himmelsfärd och i hoppet om hans återkomst vid tidens slut, förenades i ett broderskap. Under coronakrisen började främlingar prata med varandra. Man delade sin oro, man delade nyheter. Är det här apokalypsen?

Krisen gav oss en aning om hur dessa första kristna, som genom tron att de levde i de sista dagarna, upplevde en förhöjd livskänsla och en intensiv spänning. De gick så långt att de inte bara delade känslor med varandra, utan all sin egendom. Många struntade i att gifta sig. De såg mot skyn och tänkte: är det nu han kommer?

Klimatkrisen med dess tro på jordens snara undergång har en liknande verkan. Ångesten för människorna närmare varandra. De delar sin ångest och sin oro. De delar nyheter om smältande is, rasande stormar och översvämningar. Och så försöker de tillsammans tolka tecknen. Är det nu den kommer? Är det här apokalypsen?

Liksom de kristna har de klimatkristroende sina profeter som förutsäger när syndafloderna och syndastormarna kommer att förgöra oss.

Förutom att känna den gemenskap som kriser tenderar att skapa, får de oss också att smaka skuldens sötma. Undergången kommer inte av en slump. Den är straffet för våra och våra fäders onda gärningar. Människan befinner sig i världens centrum. Hon har jordens öde i sina händer.

Varje liten sak har betydelse för klimatet. Vad vi äter, hur vi reser, hur vi klär oss. Varje liten trivial sak antar genom denna tro episka dimensioner. Människan blir liksom huvudperson i ett kosmiskt drama. Vi lever åter i hjältarnas tid.

Där finns de utvalda som har ”sett ljuset” och är kallade att leda människan genom mörkret. Men där finns också förnekarna, de som liksom folket på Noaks tid, vägrade att lyssna på profetens varningar och obekymrat fortsatte att leva sina fåfängliga vardagsliv.

De utvalda får därmed inte bara njuta av skulden, den titaniska skuld som bara titaner kan känna. Den titaniska storleken av vår skuld ger oss en lika titanisk roll i dramat. Vi är inte bara små tjuvar som kan förlåtas och skickas iväg, vi är resliga titaner, som fallit ner på knä, förkrossade av sin stora skuld.

Man förenas med andra i en gemensam känsla av skuld och skam. Man hjälper varandra upp på fötterna och visar varandra vägen till bot och bättring.

I artikeln ”Psychology Reveals the Comforts of the Apocalypse” (Scientific American, 18/12 2012) citeras neuropsykiatrikern Shmuel Lissek vid universitetet i Minnesota som menar att tron på apokalypsen får människor att organisera sina liv och sätt upp tydliga mål, vilket fungerar som självterapi. Det är kanske så man ska se vissa människors behov av att leva ”klimatsmart”? Det skapar ordning i en kaotisk tillvaro som annars riskerar att kännas meningslös.

Socialpsykologen Karen Douglas vid universitetet Kent har studerat konspirationsteoretiker och observerat en likhet mellan dessa och de apokalypstroende, nämligen något som jag redan varit inne på, känslan av utvaldhet: ”People feel like they have knowledge that others do not”.

Hur kommer det sig att de klimattroende har så stort behov av att omvända andra? Jag tror att man söker bekräftelse; ju fler man lyckas omvända desto mer trygg känner man sig i sin egen övertygelse om att apokalypsen kommer. Det bästa sättet bekämpa sina egna tvivel är att övertyga andra. Det är i ensamheten tvivlen kommer smygande och riskerar att underminera både disciplinen i det självterapeutiska, ”klimatsmarta” och ”miljömedvetna”, sättet att leva och känslan av att ha ett kall att ”rädda världen”. Världsapokalypsen måste vara sann: den behövs för att man inte ska drabbas av ”en inre apokalyps” som störtar ner livet i kaos.

BILD: Domedagen målad av Hieronymus Bosch.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon

Klicka här för att gilla min sida på Facebook.

Mohamed Omar