GUNNAR SANDELIN: Vad menar Svenska kyrkan?

Ibland går jag in i en kyrka, eller sätter mig utanför, för att få lite kontemplativ tid och inre ro, mitt i bruset. Det hade jag tänkt göra i förrgår också, och gick därför till Katarina kyrka, som ligger i den del av Södermalm där jag bor. Tillsammans med Sofia kyrka, ska jag säga, som för tio år sedan anställde Sveriges första imam, allt för att lära oss församlingsbor mer om tolerans över religionsgränserna och hur vi ser på ”Den Andre”. ”Myllrande möten för mångfald”, var parollen då. 

När jag går in på Katarina kyrkas område är det första jag ser tre utslängda bilvrak. Varför är de här på kyrkans mark, strax utanför kyrkans ingång, ovanför kyrkogården, där många kända svenskar ligger begravda? Genast tas jag ur mitt meditativa tillstånd. Min första tanke är att här har det bränts bilar! Det är nämligen avspärrat som på en riktig brottsplats. Det var ju inte så länge sedan åtta bilar brann, bara några kvarter härifrån. Det känns nästan som när jag var i Beirut – en hint om ett kommande religionskrig? Här gäller det att vara på tårna.  

Svenska kyrkan har en lång tradition av att visa hur djärv och gränsöverskridande den vill vara, och det sker alltid med politiskt korrekta förtecken. Aldrig ett kritiskt förhållningssätt till islam, men gärna en imam i församlingen! Jag ringer en vän till mig som är en vaken samhällsdebattör, och hon kontaktar Södermalmspolisen, som i sin tur upplyser om att det rör sig om ett konstverk; en installation. Ska det kanske föreställa något i stil med Ecco Homo, där kyrkan ställde sig i frontlinjen för att utmana konventionella religiösa och sexuella normer, som när Jesus lanserades som homosexuell vid Europride i Stockholm 1998? 

Jag blir alldeles paff. Det är inte på det viset jag, och andra på plats, uppfattar saken. Kyrkan vill provocera för att synas, det är tydligt! Men vill den ge oss frid i själen? På Katarina församlings hemsida står att bilarna är uppfiskade ur Mälaren.  ”Konstverket” har tydligen en koppling till klimatet och ska föreställa en samtidskommentar, som ska skaka om oss. ”Rena Mälaren” heter projektet och handlar ”om det värdefullaste vi har”.  

Om jag vill engagera mig i olika frågor, så vill jag själv hitta de kanaler som jag finner mest lämpliga. Klimatångest har jag fått nog av! Jag vill få lugn och ro när jag befinner mig på en kyrkogård, det finns inte så många fria zoner för det längre. Därför vill jag inte störas i mitt inre och uppviglas av ett postmodernistiskt, aktivistiskt prästerskap som inte tycks ha puberterat färdigt. Är det för mycket begärt? 

Gunnar Sandelin