Frugan och jag reste till Italien några dagar för att äta pasta, ständigt bära covidmask och visa upp vad italienarna kallar för gröna pass vilket betyder vaccinationsbevis. Annars kom man inte in på restaurang vilket jag tyckte var löjligt men regeln var inte förhandlingsbar. ”Grönt pass”, förresten, det är väl inget grönt med att ha fått två doser? Jag tog det som ett ganska manipulativt försök att försöka låna prestige från hållbarhet, elbilar och ekologi. Det borde heta rött pass eftersom rött betyder stopp och syftet är att stoppa smitta. Fåniga italienare.

När jag kom hem upptäckte jag att det hänt något mycket stort som jag inte läst något om i svenska media utom ledarsidorna.se, nämligen att socialdemokratiska partiet funderar på att sparka ut sidoförbunden Kvinnoförbundet, Tro och Solidaritet, S-studenter och HBT-Socialdemokrater ur partiets verkställande utskott. Det kan vara det mest dramatiska och hoppingivande som vi fått höra på länge.

I flera år har jag tjatat om att den politiska huvudmotsättningen i Sverige går mellan å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra den nettoskattebetalande medelklassen. Skillnaden mellan dessa två är att medelklassen med de pengar de tjänat utanför staten försörjer det gäng som lever av inbetalade skatter. De två är huvudkontrahenterna anhängare av olika ideologier (vilket inte är så konstigt med tanke på att den ena gruppen låter sig försörjas av den andra). Det skattefinansierade gänget drivs av politiskt korrekta idéer (typ att det är häftigt att betala skatt och att migrationen är en kanonaffär för Sverige) medan medelklassarna styrs av sunt förnuft.

Vad är sunt förnuft? undrar du. Det är det tänkande som gjorde Sverige till ett bra och framgångsrikt land, svarar jag. Sunt förnuftiga människor har funnits både till vänster, där de kallats gråsossar, och till höger, där de kallats småborgare. Gråsossar och småborgare tänker likadant även om de röstar på olika partier. De tänker att man ska ta ansvar för sig själv och sina närmaste, sköta sig på jobbet, passa tiden, inte ligga andra till last samt bädda sängen.

Vidare har jag tjatat om att de politiska partierna är – eller borde vara – på väg att orientera sig efter denna nya huvudmotsättning snarare än den gamla som gick mellan socialister och borgare. Jag har också framhållit att representanter för vardera av de två grupperna finns representerade inom alla partier om än i olika proportioner. I liberalpartiet, till exempel, som brukade kallas borgerligt finns en stark falang av socialsekreterartyper som verkar ha mer gemensamt med vänsterpartister än med kristdemokrater. Min slutsats har varit att de etablerade partierna har haft mer eller mindre starka interna motsättningar.

Den starkaste interna motsättningen, har jag avslutningsvis konkluderat, har funnits inom socialdemokratin. Kan man tänka sig två mer oliktänkande personer än en gråsosse som arbetar på Scania och en nyinvandrad och bidragsförsörjd islamist som tillbringar sina dagar i moskén? Gråsossen vet att han försörjer islamisten och gillar det inte men det är tveksamt om islamisten inser hur hans uppehälle hamnat på hans konto.

Det måste knaka i det socialdemokratiska partiet har jag oupphörligen förklarat utan att verkligheten visat signaler på att den respekterat mina uppfattningar. Fram till nu. Kanske. I detta perspektiv framstår den eventuella petningen av ett antal sidoförbund ur det verkställande utskott som en formativ händelse, en vändpunkt, början på något helt nytt.

Sidoförbundet Tro och Solidaritet har, tror jag, varit Sveriges starkaste påtryckare för en generös migrationspolitik och för eftergifter för exempelvis muslimska brödraskapet. Tro och Solidaritet har värnat om migranter och tiggare och många andra klienter hos det välfärdsindustriella komplexet. Kvinnoförbundet har också värnat om välfärdskomplexet men inte i egenskap av klienter utan i stället av administratörer.

Om dessa PK-istfalanger nu åker ur socialdemokraternas viktigaste beslutande och verkställande organ (mellan kongresserna) är det, vad jag kan begripa, ett klubbslag mot det välfärdsindustriella komplexet. Vad som händer nu vet jag förstås inte. En möjlighet är att socialdemokraterna fortsätter att odla sina gråsosserötter i hopp om att få tillbaka ett antal väljare som avfallit till sverigedemokraterna. En annan möjlighet är att PK-isterna slår tillbaka och bildar starkare allianser med vänster- och miljöpartierna. Det senare skulle nog betyda att partiet mäler sig ur den traditionella svenska gemenskap som det tidigare förkroppsligade.

Ett sammanträffande som ser ut som en tanke är att förslaget om uteslutningen av sidoförbunden kommer strax efter det att Stefan Löfven har anmält sin avgång som partiordförande. Fru Ulla Löfven är engagerad i några sidoförbund. Hon kan ha påverkat maken vilket statsministern antyder i Svensk Damtidning:

Hon har varit jätteviktig. Ulla är också oerhört samhällsintresserad och aktiv i kyrkopolitiken. Vi diskuterar både samhällsfrågor och samhällsutveckling, det tillför jättemycket.