John Stuart Mill (bilden) anses av en del vara liberalismens urfader. Han sa att en nations kvalitet bestäms av kvaliteten hos dess folk. Detta kan vara en banalitet om man läser det exempelvis som att kvaliteten hos ett fotbollslag bestäms av spelskickligheten hos lagets medlemmar. Men det kan också, tror jag, tolkas som något mer djupsinnigt och rentav omvälvande, kanske särskilt om det tillämpas på den svenska skolan.

Mill var nationalekonom. Nationalekonomin handlar till stor del, kanske bara, om hur resurser ska användas på effektivast möjliga sätt, det vill säga hur man ska få ut så mycket produktion som möjligt av de resurser som står till buds. Det jobbiga med denna ambition är att resurserna skiljer sig åt just ifråga om kvalitet. Särskilt gäller detta resursen människa. En del är överdängare på matematik, andra, som jag, kan inte spela basketboll. Sådana grundläggande fakta måste man ta hänsyn till när man bygger exempelvis ett skolsystem.

Om den som bygger ett skolsystem har hur mycket pengar som helst och hur många lärare som helst så kan han slösa. Han kan till exempel ge mig stödundervisning i basketboll. Det kommer inte att ge något positivt långsiktigt resultat i form av svenska framgångar i internationella basketbollturneringar men det kan kännas fint för skolsystembyggaren i alla fall eftersom han gett mig en chans till stora framgångar på ett helt osannolikt område. Men John Stuart Mill skulle bekymrat skaka på huvudet och säga att det är bortkastade pengar att betala basketbolltränare för att lära mig att pricka rätt i en bollkorg.

Med detta resonemang vill jag bara exemplifiera en insikt som jag tror att Mill skulle vitsorda, nämligen att det är slöseri att inte anpassa en nations skolundervisning till de enskilda elevernas individuella förutsättningar. Det betyder att det är dålig hushållning att ge alla skolelever samma undervisning oberoende av deras kompetens, läggning och förutsättningar.

Snåla, fattiga och nationalekonomiskt kompetenta länder håller inte på med att maximera jämlikheten i skolan om jämlikhet, som i Sveriges fall, betyder att alla elever ska ha samma utbildning, till exempel att alla linjer på gymnasiet ska förbereda för universitetsstudier. Det är som att förbereda mig, som inte kan ta en ton, för högre musikstudier på Musikaliska Akademien. Det går att inrätta ett motsvarande skolsystem men Mill skulle tycka att det vore en lyx och ett tecken på omåttlighet med andras pengar. Kanske hade han ansett en sådan utbildningspolitik vara jämförbar med Egyptens pyramider i fråga om överdådig slösaktighet.

Visst kan en nation liksom en välbeställd människa tillåta sig ett mått av extravagans. De flesta människor i Sverige kostar på sig mer än vad de skulle behöva för överlevnadens skull. Det känns bra med lite lyx ibland. Lyxar man till det för mycket slår lånefällan till och då får man skylla sig själv. Systemet kan med tiden bli självkorrigerande.

Problemet med staten är att det saknas mekanismer att utkräva ansvar om den inte sätter stopp för sina vidlyftigheter. Det finns inga korrigerande mekanismer. Staten kan aldrig förmås att skylla sig själv. Det finns ingen gräns för hur många oförnuftiga favoritidéer som önsketänkare från olika partier kan iscensätta om de får makten. Det handlar naturligtvis inte bara om bortkastade universitetsförberedande studier. Det handlar inte ens bara om utbildningsväsendet. Onödiga och slösaktiga idéer som Mill omedelbart skulle ha förkastat förekommer över allt.

Det farligaste är antagligen när utbildningsväsendet och staten i övrigt lär folk att inte använda sitt sunda förnuft. Då kan vad som helst hända. Sverige är på god väg, det märker man när anhängare av den statliga värdegrunden om alla människors lika värde ska försöka förklara vad denna paroll betyder. Få har så lågt värde som jag när det gäller basketboll och musik. På vilket sätt ska man räkna för att komma fram till att alla människor är lika mycket värda?

Precis vad Mill menade med ”en nations kvalitet” vet jag inte. Men jag föreställer mig att det handlade om sådant som BNP och allmän civilisationsnivå, kanske även grad av pålitlighet och internationell prestige. Till exempel skulle jag tro att Mill hade ansett det skadligt för Sveriges kvalitet när det börjar spridas statistik av okänt ursprung om att risken för våldsbrottslighet är högre i Stockholm än i någon annan europeisk huvudstad.

I grunden bestäms nationens kvalitet av kvaliteten hos dess folk. Liksom det går att förstöra barn genom dålig eller obefintlig uppfostran går det att sänka kvaliteten på ett folk genom ansvarslös politik. Synd att inte Mill är här så att man hade kunnat diskutera denna betydelsefulla fråga med honom.