ANDERS LEION: Teknik och tanke 

”Luthers 95 teser spreds med hjälp av tryckpressen över hela Tyskland på två veckor år 1518 och över hela Europa på två månader…Utan tryckkonsten  hade teknisk och vetenskaplig kunskapsspridning gått trögare och den vetenskapliga revolutionen under renässansen och upplysningen hade förmodligen aldrig ägt rum.” (Tekniska muséet: Boktryckarkonsten). 

På femtio- och sextiotalet förutsåg Marshall McLuhan internets kommande betydelse – långt innan det fanns. Hans argument var att teknik i sig skulle förändra vårt sätt att tänka och vårt sätt att utbyta information – och därmed vårt sätt att organisera oss. 

Men jag tror inte att han förutsåg den genomgripande förändringen av åsikts- och moralbildningen i samhället. (Jag har inte läst honom). Nu är den ändå helt tydlig för alla. 

McLuhan förutsåg att vi skulle få en global by. Dit är vi kanske på väg. Vi har redan fått en nationell. 

Ännu på adertonhundratalet och till stor del under det följande seklet skulle en karta över Sverige avsedd att spegla den mentala inställningen, uttryckt i religiösa och politiska föreställningar, i muntligt överfört skrock och folkliga visor – se ut som en fläckig leopardpäls. Skillnaderna mellan två byar, inte alltför avlägsna från varandra, kunde vara stora.  Detta trots att boktryckarkonsten hade funnits i flera hundra år och folkskolan i över femtio vid övergången till det nya seklet. Men läskunnigheten kunde vara mycket svag. Min far, född i början på förra seklet, berättade hur byns vuxna svängde sig när de vid husförhöret fick i uppgift att läsa något: ”Se, jag glömde ju mina glasögon hemma”.  (Varvid grannen illvilligt kunde sträcka fram sina …). 

När ökande handel och industrialisering ledde till ett nytt åsikts- och intresselandskap behölls många av de lokala särdragen. Folkpartiet drogs länge med interna, långvariga motsättningar. 

Väckelserörelser kunde uppvisa säregna lokala drag, som Schartauanism på Västkusten och Læstadianismen och Korpelarörelsen i Norrbotten och annorstädes. 

Dessa särdrag uttrycktes i ett slags lokalt och klassbundet mentalt landskap. Detta var välkänt av alla berörda och gav ett slags utbredd trygghet, som förvisso också av vissa kunde kännas förkvävande. Jantelagen är ett uttryck skapat för att uttrycka denna upplevelse. 

Men det gav alltså ett slags trygghet. Vad överklassen ansåg rörde inte arbetarklassen – och tvärtom. Invånarna på landsbygden behövde inte känna sig bortglömda. De hade sin egen gemenskap. 

I dag är detta däremot bortblåst av internets effektiva fläkt. Invånarna i landet – dvs pursvenskarna – lever alla i samma by. Skärmarna är skarpare, ser längre och registrerar mycket mer än gamla tiders skvallerspeglar. Skärmarna ser längs med hela den mentala gata vid vilken alla numera bor. De ser, registrerar och minns. Den gamla tidens klassbundna och lokala olikhet och trygghet har försvunnit. Vi är alla lika – och lika rädda. 

Denna utsatthet, denna nakenhet som alla delar på det gemensamma torget är den verkliga förklaringen till den grasserande sjuka som kallas för politisk korrekthet. 

De flesta har insett detta och aktar sig – men inte alla. Chang Frick påtalade i Mötet  hur illa det kan gå för äldre människor som inte förstår hur nakna och oskyddade de är på det nya torget – och hur hänsynslöst cyniska journalister drar nytta av deras okunskap. 

Många av invandrarna har inte heller funnit vägen till det gemensamma torget. På internet besöker de oftare det gamla hemlandet, viket blivit tydligt nu under pandemin, när de redogör för olika vanföreställningar hämtade därifrån.  

Finns det någon enkel utväg ur detta nya beroende av och denna rädsla för varandra? Nej. Just nu kan man visserligen i sann skadeglädje fröjdas åt hur många opportunister, glatt verksamma i det nyss förhärskande mentala landskapet, försöker skapa sig en annan och ny samhörighet – eller i alla fall gömma och glömma den gamla. 

Den enda boten mot det beroende och den rädsla som det nya, gemensamma torget skapat, är bättre utbildning syftande till självständigt tänkande och ställningstagande. Allt så kallat värdegrundsarbete måste bort ur skolan. Där skall bedrivas undervisning, syftande till att skapa bildade, självständiga individer. På sikt kommer då också välutbildade journalister bättre kunna stå emot ett förljuget arbetsklimat. (…”ökenspridningen är en myt och att det sedan 1980-talet snarare pågår en förgröning. Den artikeln fick jag inte skriva. ’Men varför?’, undrade jag. ’Är det för kontroversiellt för DN-ledningen?’ Ja, svarade dåvarande redaktionschefen Pia Skagermark, det verkar som det.”) 

Men prognosen är inte gynnsam. All offentlig politik syftar till jämlikhet. Det kan ingen politiker åstadkomma. Däremot kan de främja likhet i olika avseenden. Det är visserligen inte särskilt lätt. Den stora invandringen från helt andra kulturer har gjort utgångsläget mycket svårt. Ändå fortsätter strävan mot likhet. Det kan endast ske genom att acceptera ett slags minsta gemensamma nämnare som riktpunkt för arbetet. Det är inte mycket. 

Anders Leion