Jag minns det än idag – när hela familjen samlades vid radion, och senare framför TV:n, för att lyssna på Mosebacke monarki. Det var en verklig högtidsstund och det var inte ovanligt att mamma slängde ihop en tårta till kaffet just den kvällen för att det var en så festlig tilldragelse.

Det hela började i slutet av 1950-talet, på initiativ av Tage Danielsson, då nybliven underhållningschef på Sveriges Radio. Han hade först tänkt göra radio av Grönköpings Veckoblad, en satirisk månadstidning som driver med svensk titelsjuka och vördnad för överheten och vars humor bygger på att driva med nutiden genom ett uppstyltat språk, men redaktionen var inte intresserad. Hasse Alfredson, kläckte då idén om ett litet självständigt land mitt i folkhemmet Sverige, med arbetsnamnet Kungariket Karlaplan.

Inspirationen hade Alfredson fått från den brittiska filmen Passport to Pimlico, där ett gammalt dokument avslöjar att en stadsdel i London inte alls är brittisk, varpå invånarna snabbt utropar en självständig stat. Men när det första programmet skulle spelas in visade det sig att den anrika studion på Karlaplan blivit dubbelbokad. Då flyttades både idén och produktionen till Södra Teatern på Mosebacke.

Så föddes den republikanska monarkin – eller den monarkiska republiken – Mosebacke där invånarna kallades mosebasker och där regenten valdes av invånarna. Den förste och ende regent som någonsin valdes var kung Sune, den förre verkmästaren vid AB Plastsaker och son, Sune Johansson. Det skedde i premiärprogrammet, som sändes den 6 oktober 1958, då han också lät sina undersåtar rösta om sitt valspråk. Invånarna enades till sist om ”Går det så går det”.

Kärnan i Mosebackegänget utgjorde av Hasse Alfredsson, Hans ”Hatte” Furuhagen, Olla Pahlin och Carl-Uno Sjöblom. Men succén uteblev till en början, sannolikt för att programmet sändes i P2 då det ansågs för smalt för att tilltala en större publik. Det visade sig vara precis tvärtom för när programserien repriserades i P3 1962 blev det ett rejält genombrott för den skruvade humorserien. Därefter blev Mosebacke monarki en riktig långkörare, med närmare 100 program fram till 1983.

Mosebackegänget improviserade fram en lång rad minnesvärda personligheter, gestaltade av bland andra Birgtta Andersson och Stig Grybe. Ingenjören Sven Gardin och den framgångsrike regissören och filmskådespelaren Nisse Pärlemo, som bland annat medverkade i landets första porrfilm, Och Esau var luden. Här fanns också boxaren Melvin ”Bobo” Slacke, bankdirektör Englund – direktör i Bank of Englund, fänrik Henrik Benrik, den egensinnige pastor Astor Flanell och sjuksköterskan Rigmor Mortis. Mosebacke hade också något som var högst ovanligt vid den här tiden, nämligen en kvinnlig statsminister, Linnea Grind från Vänsterhögerpartiet.

Särskilt minnesvärd var kanske nyhetsuppläsaren Manne Drevert, briljant gestaltad av Olle Pahlin. Han var den mest seriöse nyhetsuppläsare man kunde tänka sig och rapporterade om allt med samma allvar, som när en munk med falsk tonsur ställt till oreda på Karlssons Kloster och därefter stört den allmänna ordningen på en biograf:

”När han skulle avvisas gjorde han våldsamt motstånd och vaktmästarna måste tillgripa munk-mot-munkmetoden. Han hann dock störa föreställningen genom att högljutt nunna med i refrängen.”

Vi som var med när det begav sig, och satt klistrade vid radioapparaterna – och senare framför TV:n – minns den kluriga humorn, de dåliga ordvitsarna och mosebaskernas absurda egennamn. Och namnen har vi också Hasse Alfredsson att tacka för. Redan som student i Lund hade han en alldeles speciell känsla för roliga ord och ordsammansättningar, något som kom väl till pass när Mosebacke Monarki skulle få sina invånare.

Våren 1968, med start den 9 februari, sändes Mosebacke Monarki som TV-serie. Det lilla landets TV-bolag hette givetvis Mosevisionen, och serien sändes i åtta avsnitt på fredagar, till tittarnas förtjusning. Sketcher, nyhetsbulletiner och dessutom miniserien Gränsridarna (en parodi på Vilhelm Mobergs Rid i natt), skapad av Verner Heidenstrand efter en idé av Karl XII, om man fick tro eftertexterna.

Även om Mosebacke Monarki brukar beskrivas som ett satirprogram så kännetecknades humorn mer av värme och glädje än av sarkasmer och vassa nålstick. Här handlar det om en lek med ord, där den ena dåliga vitsen leder till en annan ännu sämre i en aldrig sinande ström av vansinniga – och vansinnigt roliga – absurditeter. När det sista avsnittet sändes i december 1983 tågade redaktionen ut till tonerna av Chopins sorgmarsch. Ett passande avslut på en oerhört folkkär programserie.

Vill du lyssna på Mosebacke monarki? Här hittar du premiärprogrammet