MOHAMED OMAR: Nostalgins dolda politiska sida

Dan Korn är en rabbin, författare och folklivsforskare som sitter i ledningen för den konservativa tankesmedjan Oikos. I ett inlägg på Facebook (5/9 2021) skriver han:

Invandringen de senaste trettio åren har förändrat Sverige i grunden. I en podd nyligen uttryckte min poddarkollega Arvid Hallén att det är den största förändringen av Sverige sedan industrialiseringen av Sverige på 1800-talet, eller kanske rent av kristnandet av Sverige på 1000-talet. Folk tillfrågades aldrig om deras åsikt i frågan. Enda sättet de hade att säga ifrån var genom att rösta. Och de som inte gillade förändringen blev tillsagda att de inte skulle vara rasister, främlingsfientliga eller rent av nazister.

Men en annan stor förändring av Sverige under efterkrigstiden är faktiskt att rasismen minskat kraftigt. De allra flesta människor tycker genuint illa om rasister. Den gamla svenska rasismen i form av rasbiologi och socialdarwinism var dessutom ett njutningsmedel för överklassen, eller i varje fall huvudsakligen förekommande bland akademiker. Exempel på grov rasism bland vanligt folk i det gamla Sverige är faktiskt ganska sällsynta.

Men förändringen av Sverige är påtaglig. Många vill väl säga att förändringar alltid sker och 1950-talet idylliska Folkhemssverige hade förändrats i alla fall. Det är sant, men nu skedde förändringen tillsammans med en mycket omfattande invandring och det ena går därför inte att skilja från det andra. Den känsla människor känner över detta, skulle jag vilja påstå, är en helt annan känsla än främlingsfientlighet. Det handlar nämligen inte om fientlighet, utan om vemod; kanske nostalgi, kanske sorg över det vi förlorat. Det är en känsla som inte hör hemma bland hatiska känslor, utan som snarare hör ihop med kärlek.

Att lägga locket på och undvika att ens tala om denna förändring är dock ett mycket välfungerande recept på hur man kan framkalla hatiska känslor. Slå ett litermått mångkulturalism i soppan och brygden blir en häxbrygd. Och mångkulturalism beskrivs för övrigt av Eric Kaufmann mycket träffande i Brolins intervju som ”idén om känslighet för vad vita liberaler föreställer sig att de flesta minoriteter kan tycka, under årtionden ett lyckat verktyg att slå motståndare med”.

Jag har försökt framför liknande tankar i flera texter. Vi talar ofta om hur invandrare ska integrera sig eller assimilera sig, men mindre om den svenska ursprungsbefolkningen känsla av att vara främlingar i sitt eget land. För många ”gammelsvenskar” känns inte Det Nya Sverige som hemma.

Det är som att någon skulle byta ut alla möbler i ditt hem, måla om, slå sönder väggar, hänga upp nya tavlor. Det skulle vara samma hus. Det skulle ligga på samma plats. Men skulle det kännas som ditt hem? En nation, liksom ett hem, är mer än en plats.

När man vistas länge i främmande land kan man känna hemlängtan. Och om det egna hemlandet förvandlas till ett främmande land, så att man inte längre känner sig hemma, torde samma människor längta efter det som gått förlorat. Man är hemma, men ändå borta.

Jag bodde i Mombasa i Östafrika i några år. Där upplevde jag en kultur som gått under. Stadens ursprungliga befolkning flyttade ut och folk från inlandet flyttade in. Från att ha varit en stad med i hög grad arabisk och indisk karaktär, och en majoritet muslimer, ”afrikaniserades” den i snabb takt. Hos många äldre Mombasabor fanns en sorg över förvandlingen. Ja, de kände sig som främlingar i sitt eget land.

Nu upplever jag en liknande förändring i mitt hemland Sverige. I utanförskapsområdet Gottsunda i Uppsala där jag bodde i tretton känner sig den krympande skaran ”gammelsvenskar” allt mer utanför.

Jag tror att nostalgin kan ha en dold politisk sida. Eftersom det är är politiskt inkorrekt att uttrycka denna sorg och den ökande känsla av hemlöshet på ett direkt sätt, gör människor det på ett indirekt sätt. I vissa fall, tror jag, är man inte ens medveten om vad man gör, man så att säga, likt ett medium, kanaliserar känslorna och stämningarna i tiden, sin djupaste oro.

Det är därför kulturskapare offentligt kan uttrycka politiskt korrekta åsikter, men ändå skapa verk som talar till människor utanför pk-etablissemanget. I många fall är nog kulturskapare medvetna hycklare som säger vad makten vill höra, men i andra fall kan de själva vara omedvetna om den oro och den rädsla som finns inom dem själva. De kan säga en sak, men den konst de skapar kan, ofta i kodad form, säga något annat.

De progressiva, eller vad man vill kalla dem, känner till nostalgins politiska, farliga sida. Det är därför de vill förvränga historien. Det gamla ska glömmas bort. Det är något vi känner igen från George Orwells dystopiska roman 1984. Landet Oceanien styrs av ett politiskt parti som går under namnet Partiet. Det finns ju bara ett. Ett av Partiets paroller är: ”Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden. Den som behärskar nutiden, behärskar det förflutna.”

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon

Klicka här för att gilla min sida på Facebook.

Mohamed Omar