BIRGITTA SPARF: Försök tänk er det omvända

Att vi av någon anledning hade kommit på att det var tusen gånger bättre att leva i Mellanöstern än här.

Då hade jag kunnat påstå att jag stått på Siljansvallen i Leksand, mitt i vintern och helt utan pengar. Bara 16 år gammal och helt ensam i världen. Mina föräldrar och syskon hade jag tappat bort nånstans, oklart var och hur.

På något mirakulöst sätt lyckas jag dock ensam, helt medellös och utan pass eller ID-handlingar, ta mig från Leksand genom hela Europa och en massa osäkra och farliga länder ända ner till exempelvis Afghanistan.

Där tar de emot mig med öppna armar och tycker att det är fantastiskt att jag lyckats ta mig hela långa vägen dit. De välkomnar mig och de 35 000 andra 16-åringarna från Sverige som genomfört samma strapatsrika resa. Vi kan i princip påstå att vi har gått till fots hela vägen utan att för en sekund bli ifrågasatta. Tvärtom, vi anses som fullt trovärdiga.

De afghanska ledarna drabbas av en kollektiv masspsykos av sådan dignitet att något liknande aldrig någonsin tidigare skådats i världshistorien. De blir som fjärrstyrda robotar med ett enda mål. De vill hjälpa oss, ta hand om oss och ge oss allt vi kan tänkas behöva. Mat, pengar, kläder, bostäder och utbildning.

Trots att de flesta av oss är mellan 25-35 år gamla så tror de benhårt att vi är 16 år. Vi blir behandlade som minderåriga och blir kallade ”ensamkommande barn”.

Vi placeras i speciella hem och tilldelas personer som ska tillse att vi får alla våra rättigheter tillgodosedda. Vi kan inget om språket och kulturen. Många av oss drar runt i stora skaror och trakasserar och rånar den lokala befolkningen. Och så vidare. Ändå betraktas vi av den politiska ledningen som landets stora och enda framtidshopp.

Skulle detta kunna hända? Självfallet inte. Jämförelsen är naturligtvis helt orealistisk eftersom Afghanistan i motsats till Sverige aldrig betraktat sig som världens främsta humanitära stormakt. Eller världens rikaste land med oändlig tillgång till skattemedel. Eller varit bättre att bo och leva i än Sverige. Men ibland så måste man förflytta företeelser långt utanför de sammanhang där vi är vana att se dem för att kunna inse deras fulla absurditet.

Jämförelsen handlar om något helt annat. Även om Afghanistan vore rikare och lugnare så skulle dåvarande presidenten eller nuvarande talibanledning aldrig gått på en sådan uppenbar bluff. De skulle bara ha skrattat och bett oss att omedelbart packa oss därifrån. De skulle också med vapenhot sett till att vi omedelbart lämnade deras territorium om vi inte var snabba nog. Hade vi vägrat hade det blivit betydligt hårdare straff än te och ett orossamtal i presidentpalatset med presidentens underhuggare.

Ändå var allt detta möjligt, i Sverige. Och inte bara var det möjligt, det hände faktiskt. Och fortsätter att hända.

Det finns ett namn på den fjärrstyrning som våra robotar till politiker styrs av: Internationella konventioner. Genom att underteckna diverse avtal med FN påstår de sig att för all framtid ha avsagt sig varje form av självbestämmande. Samtidigt tror de att de även begravde sin möjlighet till logiskt och kritiskt tänkande. Även fast konventioner kan sägas upp. Detta kan bara hända i västvärlden, och speciellt i Sverige.

Birgitta Sparf