PATRIK ENGELLAU: En värld i krig med sig själv

När något så oväntat och obehagligt händer som att talibanerna på nio dagar övervinner västvärldens samlade militära krafter och västvärlden med svansen mellan benen flyr för sina liv från Afghanistan blir man nästan tvungen att reflektera. Hur kunde det gå så här? Och när man sedan reflekterat en stund kan man inte annat än undra om det hela inte var ödesbundet. I varje fall undrar jag det. Kunde utfallet ha blivit något annat?

Ska man säga något om framtiden med anledning av det förflutna så är det att krigen mellan olika afghanska grupper kommer att fortsätta även om västmakterna drar sig tillbaka för att slicka sina sår. Fortsatta inbördeskrig i Afghanistan är väl också, hur cyniskt det än låter, det bästa västerlandet kan hoppas på eftersom de skulle hålla de olika stridande falangerna upptagna med varandra och därför mindre benägna att bilda en gemensam islamistisk terrorfront riktad mot oss.

Ändå tror jag inte att västerlandets misslyckande var en följd av historiska lagar. Man måste ta de epokernas sinnesstämningar i beaktande. Den stora skillnaden är att artonhundratalet och början av nittonhundratalet var den oavbrutna triumfens och de stora genombrottens tid för västerlandet, en epok för hjältar och storartade bedrifter. Kolonialismen drevs inte, som en del inbillar sig, av girighet efter råvaror och slavar utan av en ungdomlig frustande längtan efter ära och självförverkligande. Nederlag i Afghanistan gjorde inte så mycket när allt flöt på så bra på andra arenor. Den tidens västerlänningar trodde på sig själva och sitt eget framgångsrika system och behövde aldrig tvivla på sin världsförbättrande uppgift.

Numera tror västerlandet inte längre på sig själv. Vi kan knappt – eller borde knappt kunna – föreställa oss att vi har något att komma med till Afghanistan eller andra outvecklade länder. Hur skulle vi kunna anse oss vara ett föredöme för andra när vi är så missnöjda med oss själva för vår strukturella rasism och vår könsmaktsordning och dussintals andra defekter? Hur ska exempelvis en svensk som betraktar den svenska politikens inkompetens och intellektuella sönderfall på allvar försöka utbilda afghaner i demokrati? Vet vi ens själva vad vi menar med demokrati? Hur ska ett identitetspolitiskt USA som anser att den landsfarligaste politiska rörelsen är White Supremacy kunna övertyga afghanerna att det inte är just vit övermakt som Amerika försökt genomdriva i deras land? Vi svenskar vet att familjer utan pappor i utsatta områden är som drivbänkar för kriminalitet och vi borde fatta att sträng familjesammanhållning är nyttigt för samhällsordningen. Hur ska vi med gott samvete kunna predika svensk feministisk politik vars mål bland annat är att prioritera kvinnans fullständiga oberoende och frihet framför just familjesammanhållning? Hur ska vi med tanke på det svenska rättsväsendets hjälplöshet och uppenbara misslyckanden lyckas övertyga afghaner om att de borde införa västerländska mänskliga rättigheter när allt går så mycket snabbare och billigare med sharia?

Tyvärr har vi inte tillräckligt med anständighet för att tillsätta en haverikommission som undersöker skälen till vårt – och då menar jag inte bara västerlandets i allmänhet utan Sveriges i synnerhet – tjugoåriga fiasko i Afghanistan. Fast egentligen är det fåfängt att begära räfster eftersom utredarna normalt i vårt land utses bland de skyldiga.

Patrik Engellau