BITTE ASSARMO: Jonna Sima får skylla sig själv

Nyligen gjorde Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima bort sig i Aktuellt, när hon försökte debattera mot Alice Theodorescu-Måwe om varför könet plötsligt är så viktigt just när det gäller socialdemokratiska partiledare. Det fick hon äta upp i sociala medier efteråt, vilket av hennes kollega Anders Lindberg och andra likasinnade beskrevs som ”hat”. Och kanske var vissa kommentarer hatiska, men de flesta som jag har läst var faktiskt rätt välgrundade sarkasmer. Och sarkasmer är något som en skribent med Jonna Simas höga svansföring faktiskt bör tåla.

Jonna Simas uppträdande i rutan var för övrigt en pina att skåda. Hon stakade sig, svamlade helt obegripliga saker, blinkade nervöst och sade emot sig själv. Det framgår (naturligtvis) inte i artikeln, som SVT publicerat men i klippet här kan man se hela debatten, från cirka 16 sekunder in.

Jag tyckte synd om henne när jag såg debatten, för jag vet precis hur det känns att bli så där nervös i direktsändning. Vid ett tillfälle, när jag relativt nyligen konverterat till katolska kyrkan, var jag dum nog att gå med på att debattera mot den betydligt mer rutinerade Christer Sturmark (om vad minns jag inte längre) och det var en förskräcklig upplevelse. Och hade Twitter slagit igenom vid den tiden hade jag säkert mött samma hån som Jonna Sima.

Men reaktioner av den här typen är faktiskt något man får stå ut med. Det ligger nämligen något i det gamla ordspråket ”Den som ger sig in i leken får leken tåla”. Det gäller mig och många fler och det gäller även Jonna Sima. Hon är minsann inte sen att ge sig in i leken – påfallande ofta utan något som helst på fötterna. Vem kan till exempel glömma hennes påhopp på Volvo, där hon försökte skuldbelägga företaget för att de använder en ”manssymbol” i sin logga.

En ledarskribent på en av landets största tidningar vet alltså inte hur symbolen för järn ser ut – alternativt trollar för att få uppmärksamhet. Jag vet knappt vilket som är värst. God journalistik är det i alla fall inte, det är inte journalistik överhuvudtaget, och hur kan man ens tro att folk inte ska reagera med hån på något sådant?

Nu är det miljardärerna som ska hängas ut som ett samhällsproblem. Sverige har nämligen flest miljardärer i relation till befolkningen numera och om det tycker Jonna Sima inte. I sin ledartext skriver hon:

”De friska som kan jobba har ständigt fått nya skattesänkningar och avdrag medan sjukskrivna, arbetslösa och människor på försörjningsstöd har fått mindre pengar”

Redan där ser vi vart hon är på väg. ”De friska som kan jobba”? Hon beskriver dessa skattebetalare som om det är de som blivit miljardärer på grund av skattesänkningar och avdrag. Det är ju rena löjan. Man blir inte miljardär för att man är frisk och kan jobba för brödfödan och för tak över huvudet. Däremot bidrar man till samhällets välstånd – och möjliggör bland annat för andra att uppbära försörjningsstöd. Varför skulle man då inte ha rätt till skattelättnader och avdrag? Ska man straffas för att man arbetar?

Dessutom tycks hon helt glömma bort att både arbetslösa och socialbidragstagare också är fullt kapabla att arbeta. Att de inte lyckats hitta jobb är vare sig de ”friskas” eller miljardärernas fel.

Jonna Simas kritik mot de uppenbarligen så förkastliga miljardärerna syftar till att ta fokus från den skenande kriminaliteten – eller rättare sagt flytta skuldbördan från de kriminella till miljardärerna. Att det finns rika människor är tydligen en ursäkt för att andra människor väljer en kriminell bana.

Som stöd för sina påståenden använder hon myndighetskonsulten Per Molander, som på uppdrag av regeringen undersökt hur klyftorna i Sverige skulle kunna minska. Han har tydligen kommit fram till att en starkt bidragande orsak till kriminaliteten är ”en växande ilska över att vissa i samhället har allt och ständigt får lite till.”

Om detta skulle stämma borde de kriminella gängen utgöras av fattigpensionärer, som beväpnade sig och gick till attack mot den politikeradel som ser till att de ständigt missgynnas ekonomiskt. Men det är inte i dessa grupper vi hittar de kriminella.

Vad Per Molander egentligen säger, om än inlindat, är alltså att det finns vissa grupper som sneglar avundsjukt mot framgångsrika människor och sedan väljer en kriminell bana för att kunna skaffa sig samma rikedomar utan att behöva arbeta för framgången. Det är det som är det stora problemet, men för Jonna Sima är det miljardärerna som är samhällsproblemet, inte de kriminella.

När man gång på gång skriver sådana här ytliga och dåligt underbyggda texter får man faktiskt stå ut med att bli hånad på sociala medier. Kan man inte ta det så ska man välja ett annat jobb. Kort sagt, Jonna Sima får skylla sig själv om hon får kritik. Svårare än så är det inte.

Bitte Assarmo