Om en minoritet vill styra över en majoritet krävs någon form av legitimitet, eller ursäkt. En sådan ursäkt kan vara den härskande klassens ”renare blod”, att den representerar en överlägsen ideologi eller har fått sina instruktioner direkt från Gud. Finns ingen typ av legitimitet blir styret instabilt och leder förr eller senare till bråk. Det visar all historisk erfarenhet. 

 En modern form av legitimitet är att den politiska klassen övertygar folket om sin faktiska kompetens – och bekräftar detta genom regelbundna allmänna val. Det vill säga representativ demokrati. Denna uppdaterade form av maktutövning lyckades göra andra hälften av 1900-talet till en relativt fredlig period, varje fall i västvärlden.   

Men redan 1961 varnade president Eisenhower för framväxten av ett alternativt maktsystem, vid sidan av det demokratiska, som han benämner ”Det militärindustriella komplexet”. Bakgrunden var att USA under de bägge världskrigen byggt upp en betydande rustningsindustri, som inte slutade fungera när det blev fred utan tvärtom tenderade att öka sitt politiska och ekonomiska inflytande, på ett sätt som de demokratiska institutionerna hade svårt att kontrollera. Det uppstod två parallella maktsystem, där det ena hämtade sin legitimitet från väljarnas förtroende och det andra från nödvändigheten att rädda oss från överhängande fara. Apokalypsen kunde vara högst påtaglig, som under Andra världskriget, eller mer imaginär som under det Det kalla kriget. 

Några decennier senare varnade Patrik Engellau för ”Det välfärdsindustriella komplexet”. Ett komplex som skiljer sig från det militära, men ändå är en maktapparat som tycks leva sitt eget liv vid sidan av den demokratiska. Oavsett viken regering vi haft (röd, grön eller ljusblå) har en växande del av statsbudgeten gått till att avvärja ”humanitära katastrofer”. En utveckling som nådde sin kulmen under den så kallade flyktingkrisen 2015. 

På 2000-talet uppstod så ett tredje fenomen, som Elsa Widding benämner ”vår tids nya religion” och vars främsta språkrör är Greta Thunberg. Denna rörelse vill mobilisera alla samhällets resurser till att åtgärda det man uppfattar som ett akut hot mot människans existens: klimatförändringarna. Eftersom tusentals miljarder dollar ligger i potten, kan man misstänka att det bakom Greta Thunbergs profetior döljer sig någon form av ”klimatindustriellt komplex”. 

Få kan ha undgått att vi sedan januari 2020 konfronterats med ytterligare en apokalyps. Inför vilken världens regeringar tycks stå maktlösa. Det enda som kan rädda oss den här gången, är att vi ger obegränsade resurser och exklusiva maktbefogenheter åt några läkemedelsbolag, privata finansiärer och FN-organ, som tillsammans utgör vad man skulle kunna kalla ”Det vaccinindustriella komplexet”.  

Dessa fyra ”komplex” kanske inte har så mycket gemensamt, men pekar ändå på ett nytt sätt att skapa legitimitet. En legitimitet som inte bygger på väljarnas förtroende eller Guds visdom, utan på insikten att vi befinner oss vid randen av ett stup, från vilket det bara finns en enda utväg. Om apokalypsen är verklig eller inbillad spelar mindre roll, så länge tillräckligt många tror på den. Problem som tidigare ansågs hanterliga, kan med hjälp av digitala media snabbt ges ofantliga proportioner, utan att de trögrörliga demokratiska systemen har särskilt mycket att sätta emot. 

När Greta Thunberg säger till världens ledare: VÅRT HUS BRINNER, OCH NI SITTER HÄR OCH ”DISKUTERAR”!! innebär det faktiskt ett underkännande av hela den demokratiska processen. Eller We don’t have time, som hennes mentor och upptäckare Ingmar Rentzhog uttryckte det.          

Världen tycks i allt högre grad styras av maktkonstellationer, med den självpåtagna uppgiften att frälsa oss från Harmageddon. Om inga av dessa katastrofer inträffar, uppstår förstås ett legitimitetsproblem. För att behålla sin trovärdighet måste man då och då visa att apokalypsen faktiskt väntar runt hörnet, vilket gett upphov till åtskilliga konspirationsteorier. Militärindustrin har till exempel anklagats för att underblåsa, snarare än motverka väpnade konflikter. Det välfärdsindustriella komplexet har anklagats för att inte vilja undanröja sociala problem, utan istället försäkra sig om ett tillräckligt stort antal klienter. Klimataktivister kan anklagas för att bygga orealistiska datamodeller, samt motarbeta forskare som kommit fram till att klimatet är tillräckligt stabilt för att vi ska leva i hyfsad välmåga ytterligare några hundra år. Vaccinindustrin har slutligen beskyllts för att vilja försämra, snarare än förbättra, vår motståndskraft mot virus. 

När det gäller vaccinindustrin är debatten särskilt ”infekterad”, då ett antal högt kvalificerade visselblåsare lyft fram mindre smickrande sidor hos läkemedelsindustrin. En av dessa är Christian Peronne, välrenommerad vaccinforskare och professor i infektionssjukdomar, som tidigare fungerat som rådgivare åt franska regeringen. I en lång intervju för brittiska UK Column (här återgiven på svenska av Nya Tider) tar han bladet från munnen och menar att Covid-influensan (som har en dödlighet på 0,05 procent) i stort sett är över. Men att den hålls vid liv av ett antal ”varianter”, vilka utvecklats som en direkt följd av massvaccineringen. Peronnes tes är att det idag är de vaccinerade som driver smittan och utgör en fara för allmänheten. Det faktum att ingenting tycks kunna stoppa massvaccinering av världens befolkning – samt att vaccindoserna troligtvis kommer att uppdateras varje säsong – ger i alla fall mig kalla kårar.