Stark, självständig och kvinna – och det i en tid när begreppet feminism ännu var okänt. Anna Maria Lenngren var en av den gustavianska tidens främsta författare och en av den svenska upplysningstidens mest framträdande fanbärare.

Anna Maria Lenngren föddes i Uppsala 1754. Hennes far, Magnus Brynolf Malmstedt, var docent i latin vid Uppsala universitet men eftersom han var en ivrig anhängare av den kristna rörelsen herrnhutismen anklagades han för att sprida irrläror och blev fråntagen sina rättigheter att undervisa.

Detta skedde just vid tiden för Anna Marias födelse och familjen tvingades då förlita sig enbart på gåvor från andra herrnhutare för att försörja sig. Hemmet stod öppet för de flesta och präglades av en bohemisk anda, något som fick Anna Maria själv att sträva efter en respektabel och tillbakadragen livsstil. Men kanske var det samtidigt faderns öppenhet som fick honom att se till att hans dotter fick en gedigen utbildning.

Redan när hon var tonåring visade Anna Maria Lenngren att hon var en litterär begåvning av rang, I början av 1770-talet debuterade hon med dikter i olika tidningar och hösten 1774 började hon skriva på regelbunden basis. 22 år gammal översatte hon operan Lucile, med musik av André Grétry och libretto av Jean-François Marmontel. I förtalet uttryckte hon bestämda åsikter om kvinnors rätt till vittert arbete, det vill säga teoretiskt eller vetenskapligt arbete.

Hösten 1780 gifte sig Anna Maria Lenngren med Carl Peter Lenngren som var ämbetsman vid Kommerskollegium och redaktör för Stockholms-Posten. Själv knöts hon till tidningen via sin make och publicerade både prosa och lyrik, om än anonymt. Hon utvecklade sitt författarskap allt mer och i mitten av 1790-talet fick hon större utrymme i tidningen då tidningens dittills ledande poet tog ett långt uppehåll och lämnade tidningen. Det var vid den tiden, 1797, hon skrev den berömda dikten ”Pojkarne”, en dikt som berättar om en idyllisk barndom.

Men Anna Maria Lenngren kunde skriva annat än idyllisk poesi. Hon var en vass satiriker, och riktade ofta sin ironi mot adeln. Det gick inte alltid hem hos de styrande klasserna så när den välmenande greve Gustaf Fredrik Gyllenborg, vid Svenska Akademien, uppmärksammade att det var hon som var Stockholms-Postens huvudpoet, blev resultatet förödande. Hela tidningens existens stod plötsligt på spel och Anna Maria Lenngren blev tvungen att dra sig tillbaka. Det gjorde hon med dikten ”Dröm”, där hon betonar sin egen anspråkslöshet.

Senare skrev hon den berömda dikten ”Några ord till min k. dotter, ifall jag hade någon”. De välkända raderna ”Med läsning öd ej tiden bort – / Vårt kön så föga det behöver” har debatterats ända sedan dikten först publicerades; var åsikten hennes egen eller var hon ironisk?

Med tanke på att Anna Maria Lenngren hörde till de kvinnor som faktiskt kunde ta plats även i 1700-talets samhälle är det svårt att tro att hon menade orden bokstavligt. Sannolikt är diktens berättarjag en fiktiv karaktär som inte ger uttryck för hennes egen uppfattning.

Samma år som ”Några ord till min k. dotter” publicerades började Anna Maria Lenngren också göra upp en förteckning över dikter som kunde ingå i en samlad utgåva av hennes verk, ett verk som skulle få ges ut först efter hennes död. Efter att hon avlidit i bröstcancer 1817, 63 år gammal, lät maken också publicera samlingen ”Skalde-försök af Anna Maria Lenngren”, 1819.

Huruvida det var särskilt rättvist av Carl Peter Lenngren att kalla diktsamlingen ”skaldeförsök” kan förstås diskuteras. Inte heller lät han dikterna komma i den ordning som författaren hade bestämt. I det långa loppet har dock ingenting av detta spelat någon roll för synen på Anna Maria Lenngrens betydelsefulla livsgärning, i en tid långt innan ordet ”inkvotering” ens fanns i vokabulären.