BITTE ASSARMO: Tack för allt, Charlie Watts

Jag växte upp med en bror som var tio år äldre än jag. Det hade jag haft mycket glädje av, inte minst när det gäller musik. Hans stora musikintresse gjorde att jag redan som liten knodd fick bekanta mig med musiker och band som kom att bli legendariska, som Beatles, Doors Jimi Hendrix, Janis Joplin. Och Rolling Stones, förstås. Rolling Stones, vars trummis Charlie Watts nu gått bort, 80 år gammal.

Charlie Watts. En legend redan under sin livstid, denne trummis i världens kanske största band och en briljant jazztrummis, fylld av integritet och välsignat fri från de choser man oftast förknippar med rockstjärnor. Bara det faktum att han var gift med samma kvinna i över 50 år gör honom unik i sammanhanget. Nu är han borta. Det blir tomt.

Redan som barn var jag en inbiten Stonesfantast och genom åren har jag sett dem uppträda många gånger. Första gången var i juni 1976, under deras Europaturné. Jag var 13 då och hade med ljus och lykta sökt efter en biljett till någon av konserterna – vilket land och vilken stad spelade ingen roll.

Jag var så engagerad i mitt sökande efter drömbiljetten att min pappa lovade att han skulle ta ut en semestervecka och att vi skulle göra det hela till en bilsemester – om jag nu fick tag i en biljett.

Än idag är jag tveksam till om han alls trodde att jag skulle lyckas, men skam den som ger sig. Med hjälp av Expressens rockjournalist Mats Olsson lyckades jag komma över en biljett till en konsert på Hallenstadion i Zürich, Schweiz.

– Jaha ja, sa pappa, ja där har jag bara varit en gång. Det ska bli kul att komma tillbaka.

Och så var det med det. Trots att mina föräldrar aldrig någonsin gjort något liknande själva – och trots att de sannolikt tyckte att det var lite överdrivet att resa 175 mil för att gå på en rockkonsert – så valde de att förstå istället för att skaka på huvudet och säga åt mig att slå drömmarna ur hågen.

Många, många år senare pratade jag med mamma och pappa om det där, och frågade hur det kunde komma sig att de ställde upp på det där fantastiska sättet.

– Vi pratade om det och tänkte att man är ju bara 13 år en gång i livet och om det nu var det där du ville göra mest i världen så varför skulle vi inte kunna göra vad vi kunde för att förverkliga den drömmen, sa mamma.

Och det var verkligen min dröm. Den enda drömmen jag hade den våren. Och tack vare att mamma och pappa förstod det (och tack vare att en driven rockskribent förbarmade sig över en drömmande tonårstjej) så trängdes jag tillsammans med tiotusentals andra Stonesfans på Hallenstadion den där kvällen den 15 juni 1976. Jag lyckades till och med ta mig ända längst fram till kravallstaketet.

Där såg jag mitt favoritband för första gången, där förstod jag också fullt ut vilken fantastisk motor Charlie Watts var och hur betydelsefull han var för bandets storhet. Den som någon gång hört introt till Honky Tonk Women framföras live vet vad jag talar om.

Bitte Assarmo är nummer fyra från vänster, första raden, i jeansjacka.

Det blev fler tillfällen. Nya turnéer, nya konserter. Men den där första konserten har alltid dröjt sig kvar inom mig på ett alldeles speciellt sätt. Den var magisk.

Flera år senare, när jag och kärleken som senare blev min make upptäckte att vi skulle ha en liten, så bestämde jag direkt att det skulle bli en Charlie om det blev en pojke. Jag öppnade inte för någon namndiskussion, men det behövdes inte heller. Kärleken hade ingenting alls emot att hans son döptes efter en av rockhistoriens mest legendariska trummisar, tvärtom. Och i augusti 1988 fick vi vår egen Charlie, vår Charles. Musiken fick han från dag ett. Inklusive det band vars trummis han döptes efter.

Nu har trummorna tystnat. Den kanske störste trummisen i sin generation har gått ur tiden. Det känns tomt. Men musiken lever vidare. Och minnena. Tack för allt, Charlie Watts.

Bitte Assarmo