Det finns en i Sverige kvarhängande drift hos kloka och politiskt intresserade människor att tolka allt som sker i samhället som ett resultat av socialdemokratiskt inflytande. Denna uppfattning är naturligtvis inte gripen ur luften eftersom socialdemokratin har varit den ledande politiska kraften under hundra år och väl fortfarande är det även om rörelsen sedan den händelse som visas i bilden går åt ett annat håll.

Bilden är från eftersnacket i teve till utgången av valet 1991. Partiledarna samlas i studion. När Ny Demokratis Ian Wachtmeister och Bert Karlsson går runt och hälsar reser sig folkpartiledaren Bengt Westerberg och lämnar sällskapet. Stor förvirring utbryter vilket går att begripa ty händelsen illustrerar något nytt som under de senaste trettio åren alltmer kommit att prägla svensk politik, nämligen omvandlingen av Sverige från det nationellt orienterade folkhemmet till en internationellt inriktad humanitär stormakt. Den ledande kraften i denna omvälvning var inte socialdemokraterna utan i stället folkpartiet, de nuvarande liberalerna. Bengt Westerbergs sorti hade en profetisk betydelse som undgick mig när den inträffade.

I grunden handlar det om det svenska invandringsprojektet som gradvis kommit att bli det nav kring vilket politiken snurrar. Bengt Westerbergs uttåg ur tevestudion markerar debuten för en ny politisk attityd till invandringen och samtidigt socialdemokratins omvandling från statsbärande och ledande politisk rörelse till en hund som viftas av den väsensfrämmande miljöpartistiska svansen.

Fram till åttiotalet bestod Sveriges invandring nästan uteslutande av arbetskraft ”som anlände på en söndag och stod vid svarven redan nästföljande måndag”. Men ungefär då började man förstå att invandringen i framtiden skulle anta en annan karaktär. I stället för arbetskraftsinvandrare skulle det komma flyktingar. Så blev det ju också några år in på 90-talet då flyktingar undan krigen i det sönderfallande Jugoslavien anlände till Sverige i dittills okända volymer. Andra halvåret 1989 kom 20 000 migranter vilket var lika mycket som under hela det föregående året.

Socialdemokraterna som alltid värnat om nationen och sin egen skapelse folkhemmet, som från början varit en helyllesvensk företeelse, var ambivalenta inför tanken att det svenska välfärdssystemet skulle locka stora grupper fattiga utlänningar som troligen skulle behöva försörjas, i varje fall tillfälligt. Minns hur statsminister Göran Persson så sent som 2003 varnade för ”social turism” eller ”bidragsturism”. Till socialdemokraternas unika kompetenser hörde vid det laget fortfarande att det förstod att hålla ordning på de offentliga finanserna. De förstod att kombinationen folkhem och internationell, humanitär paternalism inte skulle gå ihop rent ekonomiskt utan tvärtom på sikt hota att driva den svenska staten till obestånd.

Inför en möjlig kraftig ökning av antalet asylsökande vaknade rikshushållarsjälen från finansminister Strängs dagar till liv inom socialdemokratin och det så kallade luciabeslutet fattades i december 1989 enligt vilket bara flyktingar enligt FN:s konvention skulle kunna beviljas asyl medan de humanitära asylgrunderna i stort sett avskaffades. Bland de borgerliga oppositionspartierna var det bara folkpartiet som protesterade mot luciabeslutet.

Två år senare upphävdes luciabeslutet av den nyvalda borgerliga regeringen. Folkpartiet fick fria tyglar. Birgit Friggebo blev invandrarminister. Den borgerliga idealismen fick fäste i svensk politik vilket har fått genomgripande konsekvenser för idébildningen och den sociala utvecklingen i Sverige. Under alliansregeringens åtta år 2006 – 2014 återfick folkpartiet ansvaret för migrationspolitiken genom att Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag blev integrationsministrar. Under denna period utnämnde regeringen mer formellt Sverige till humanitär stormakt. Statsminister Fredrik Reinfeldt anslöt sig till det folkpartistiska projektet. ”Öppna era hjärtan” uppmanade han svenska folket på teve vilket betydde att svenskarna borde välkomna de migranter som presenterade sig vid Sveriges gränser.

Folkpartister är idealister, det vet jag ty jag var själv idealist och folkpartist ett tag för länge sedan när idealiteten handlade om att bekämpa den sydafrikanska apartheidregimen. Idealister kan vara hyggligt folk (vilket inte betyder att jag menar att alla liberaler skulle vara det) men de bör inte få ansvaret för att förvalta andras pengar, till exempel skatter, eftersom de har en tendens att prioritera de ambitioner för vilka deras hjärtan brinner framför skattebetalarnas önskemål. Liberaler blir därför lätt fanatiker vilket jag tror är en viktig förklaring till att den svenska invandringspolitiken under deras inflytande helt bortsett från att det inte går att kombinera ett generöst välfärdssystem med en storsint och godhjärtad migrationspolitik med närapå fri invandring. Liberaler kan gärna uppmuntras att tala för sina idéer men aldrig sättas i någon ansvarsposition där de får ens ett indirekt tillträde till medborgarnas plånböcker.

Märkvärdigt nog har liberalernas omtanke om migranter inte växlats in i något omfattande väljarstöd från invandrargrupper. I stället verkar det som om de krattat manegen för socialdemokraterna som ganska snart bytte spår och satsade mer på att få stöd från invandrare än från sina traditionella arbetarväljare som i sin tur sviker socialdemokraterna och i stället röstar på sverigedemokraterna som försvarar de gamla socialdemokratiska idéerna om ett nationellt folkhem med svenska flaggor på svenska flaggstänger. Socialdemokraterna har gjort helt om och försöker desperat att överleva genom att pantsätta Sveriges framtid genom att satsa på en internationalisering av det svenska välfärdsystemet. Väljarna består alltmer av invandrare och kvinnor i offentlig anställning, det vill säga det välfärdsindustriella komplexets klienter och administratörer.

Miljöpartiet påminner starkt om liberalerna däri att de är sympatiskt entusiastiska för sin sak även om de är starkare i sin tro och sitt hängivna engagemang än i sitt praktiska handlag. De kan kort sagt besluta sig för vilka tossigheter som helst och inte dra sig för att använda andras pengar till att genomföra en politik som är emotionell snarare än realistisk och genomtänkt. Eller också är de lurigare än man tror som när miljöminister Åsa Romson troskyldigt förklarade att reglerna för båtfärger inte gällde just för hennes segelbåt. Visst ska de bygga om hela världen men inte så att det drabbar dem själva. Fattas bara!

Den som vill skruva analysen ett varv till kan betänka att vår tids ideologiska huvudmotsättning, enligt min uppfattning, inte längre står mellan socialism och liberalism utan mellan politisk korrekthet och sunt förnuft. De svenska liberalerna har sedermera kasserat de liberala värderingarna och blivit helhjärtat politiskt korrekta (eller ”woke” för alla dem som inte förstått att Sverige var först med denna numera så tydliga amerikanska ideologi). Ny Demokrati, i all sin charmiga tafflighet, hävdade att det sunda förnuftet var partiets ideologi. När Bengt Westerberg gjorde sin utmarsch såg Sverige för första gången i blixtbelysning den nya ideologiska huvudkonflikten mellan den politiska korrektheten och det sunda förnuftet.

Kanske är det ett tecken på tilltagande politisk mognad i Sverige att just dessa två partier, liberalerna och miljöpartiet, riskerar att falla ur riksdagen vid nästa val.