IPCC har just kommit med sin sjätte Assessment Report (AR6) om klimatförändringar. Den förra bedömningsrapporten kom för sju år sedan. Jag har studerat AR6 i några timmar – vilket inte är mycket med tanke på att jag knappt vet något om ämnet och att skriften har 3 949 sidor – för att se om jag kunde dra några åtminstone för mig själv nyttiga slutsatser. Jag kanske kunde det.

Huvudintrycket är att IPCC numera känner sig ännu lite säkrare på vad organisationen sa i den förra bedömningsrapporten. Bedömningar som förra gången tillmättes ”låg tillförlitlighet” kan ha avancerad till ”medeltillförlitlighet”. I sak verkar det inte ha hänt så mycket om man inte räknar sådant som att jordens klimatkänslighet – vilket betyder hur mycket temperaturen ökar om koldioxidhalten fördubblas – nu uppskattas till 2,5 till 4 grader mot 1,5 till 4,5 grader i den förra rapporten. Även IPCC:s bedömning av människans inflytande på klimatet har blivit ett snäpp (själv)säkrare och anges nu som ”otvetydigt” (unequivocal).

Det verkar kort sagt som om ”the science is settled” om man sätter likhetstecken mellan klimatvetenskap och IPCC. Att ”the science is settled” betyder alltså att IPCC slutgiltigt bestämt sig. IPCC vet allt och kommer därför, skulle jag tro, aldrig att kunna komma med något intressant och nydanande (vilket förstås kan vara bra om IPCC har rätt).

Om jag hade varit svensk miljöminister och ägnat de där timmarna åt att lite tafatt och håglöst bläddra i AR6 för att leta efter intressanta uppslag skulle jag då ha kommit fram till något praktiskt att omsätta i svensk politik? Det är inte så säkert. Fakta låg alltså redan tidigare på bordet. Men jag kanske skulle utnyttja tillfället för att fundera över Sveriges roll i klimatfrågan (som redan spelas enligt IPCC:s övertygelser).

En sak som inte står i AR6 men är lika känd som de sanningar som där presenteras är att Sverige bara står för några tiondels procent av världens utsläpp av koldioxid samt att detta långsamt minskar. Som jämförelse står USA för 15 procent av utsläppen vilket minskar rejält, bland annat tack vare naturgasen. Kina, däremot, står för 30 procent av utsläppen, öppnar ett nytt kolkraftverk i veckan och har gjort någon vag utfästelse om att kanske börja skära ned utsläppen om några decennier. Vad är det, i det perspektivet, för mening med att Sverige ska plåga sig själv att inom 25 år få ned utsläppen till noll? Det kan inte rimligen göra någon skillnad för jordens medeltemperatur om Sverige tar dubbla eller tredubbla tiden på sig.

Jag har hört två argument för att Sverige ska skynda sig före andra länder. Det ena ljuder alltmer ihåligt och löjligt för varje dag, det andra är stalinistiskt.

Det tomma argumentet är att Sverige ska vara en förebild för resten av världen. Det fanns nog en tid för mer än trettio år sedan när Sverige faktiskt i en del stycken kunde vara en förebild för andra länder, en lyckad ”medelväg mellan kapitalism och socialism” som en av fraserna löd. ”Den svenska modellen” uppfattades inte som en snygg, blond mannekäng utan som ett välfungerande samhällsbygge. Det var i den andan som vi högmodigt utsåg oss själva till en humanitär stormakt. Nu tror vi att vi som humanitär stormakt har en skyldighet att föregå med gott exempel i klimatfrågan så att andra länder ska känna sig manade, nästan tvungna, att följa i våra spår. Tacksamt kastar vi oss in i varje projekt där vi ska rädda världen vare sig det handlar om flyktingmottagning eller mänsklighetens överlevnad.

Men jag tror inte världen tänker göra allt vi gör bara för att vi själva anser vår politik så ädel. Det svenska migrationsprojektet verkar inte mana till internationell efterföljd utan snarare tjäna som avskräckande exempel. Världen övergår gradvis till att skratta åt oss bakom vår rygg. Vår tid som ledstjärna är förbi.

Det stalinistiska argumentet bygger på en sund tanke, nämligen att när en ny värld ska byggas är det bra att ligga i framkant och redan ha tekniken och livsstilen utvecklad. Se när Europa efter andra världskriget skulle rekonstruera sig efter amerikansk förebild. Amerikanarna visste hur det moderna livet gick till med bilar, snabbmat, åttafiliga motorvägar och filmer från Hollywood. Det är klart att USA som föregångare blev en ledande världsmakt inte bara ekonomiskt utan även kulturellt.

Problemet är att Sveriges politiska ledarskap tror att den koldioxidfria, hållbara världen kan byggas enligt planer från statliga myndigheter, till exempel först E10, sedan E15, sedan E20, sedan E30 enligt ett tidsbestämt och fastställt schema vare sig bilmotorerna klarar övergången eller inte. Eller planen för vindkraftsutbyggnad och kärnkraftsnedläggning. Den kunde ha passat in i det sovjetiska plankommissariatets pyatiletkor (femårsplaner). Sådant där börjar med djärva idéer som att tvinga sibiriska floder att rinna åt andra hållet och slutar med att Aralhavet blir torrlagt, allt för att få fram vatten till något storslaget men feltänkt statligt projekt.

Världen kan nog ställa om sin produktion och konsumtion till något fossilfritt – om man tänker sig att IPCC har rätt; en idé som jag fortfarande värjer mig mot eftersom den luktar fanatism och överhetsstyre – men det måste gå i naturens egen takt, det vill säga så fort och på det sätt som medborgarnas fria entreprenörskap kan förverkliga de förändringar som folk vill ha.

Då invänder du kanske att folk när det kommer till kritan inte bryr sig om nollutsläpp så om inte staten använder tvång så blir det inget alls. Jag är inte så säker. Tänk på när slaveriet avskaffades på sjutton- och artonhundratalen. Det var inte i huvudsak något statligt projekt, i varje fall inte till en början. Folk bara fick för sig att de ville se en epokgörande förändring på en viktig punkt. Men det gick såklart inte på tjugofem år utan i den takt som gjorde projektet möjligt.