Jag tänker inte uttala mig om huruvida de afghanska tolkarna har rätt till asyl i Sverige eller inte. Men jag har några tankar om den debatt runt dem som uppstått eftersom jag anser den vara mycket typisk för Sverige där migrationspolitiken utan undantag saknar helhetssyn och konsekvensanalys.

Många hävdar att tolkarna har ”gjort så mycket bra för Sverige” och ”hjälpt Sverige”, vilket jag finner lite märkligt. De sägs ha arbetat för att ”stärka de svenska styrkornas effektivitet och säkerhet”. Sverige sände militära styrkor till Afghanistan för att hjälpa och skydda den afghanska befolkningen. På sedvanligt sätt som ett led i att rädda världen vilket är Sveriges främsta paradgren.

Jag antar att de tolkar och lokalanställda som arbetat för de svenska styrkorna hade som huvudmål att i första hand göra något säkerhetsmässigt bra för Afghanistan och inte för Sverige. Även om bistånd till de svenska styrkorna i viss mån kunde tänkas bidra till detta.

Vill man se det som att tolkarna gjorde något väldigt bra för Sverige så har man enbart perspektivet att tolkarna försökte hjälpa Sverige i sin roll som världsförbättrare och ingenting annat. Men då glömmer man Afghanistan och det som nu sker med resten av befolkningen där.

Vi kan ta Syrien som ett annat exempel. Där har Sveriges fokus de senaste åren legat på att ”ta hem svenska IS-kvinnor” och deras barn. Vad dessa fruktansvärt grymma terrorister åstadkommit för de offer som kommit i deras väg är totalt ointressant. Det är de svenska medborgarnas väl och ve man oroar sig för, trots att de tillhör den värsta terrororganisation som världen någonsin skådat. Yazidiska kvinnor, barn och män som fallit offer för dessa ”IS-resenärers” ofattbara grymheter varken syns eller finns när Sverige leker humanitär stormakt.

Vad som nu sker i Afghanistan är fruktansvärt men knappast oväntat. Talibanerna har väntat ut väst, och när väst nu drar sig tillbaka tar de i rask takt tillbaka de territorier de förlorat. Vi får rapporter om fruktansvärda övergrepp och grymheter som följer i takt med deras framryckningar.

Naturligtvis är de svenska tolkarna extremt utsatta i denna situation. Liksom samtliga kvinnor, barn och övrig manlig befolkning som inte stöder talibanerna. Vad händer med alla dem?

De som ivrigt pläderar för tolkarnas rätt till asyl i Sverige har i första hand Sverige i fokus, inte vad som händer med Afghanistan och dess övriga befolkning. Har någon någonsin haft något samröre med en svensk insatsstyrka så är denne för alltid Sveriges ansvar, ingen annans.

Jag finner detta synsätt något osmakligt ur den aspekten att det är Sverige som ligger i fokus. De som bistått Sverige på plats i Afghanistan måste skyndsamt hämtas hit för att få skydd. Alla de andra som nu kommer att skändas, våldtas och slaktas av talibanerna kommer i andra hand. Det får vi ta sedan, när vi får tid.

Sverige är ett mycket märkligt land när det gäller asyl- och migrationspolitik. Vid sällsynta tillfällen sätter man Sverige först men oftast är man beredd att offra Sveriges säkerhet och trygghet för att få förmånen att känna sig god. Det märkliga är att allt detta sker inom ramen för samma politik. Och att man på något konstigt sätt fått för sig att Afghanistans sak är vår, på det stora hela. Är det verkligen så?