PATRIK ENGELLAU: Kulturanpassning

När den här bloggen startades för ungefär sju år sedan blev jag kontaktad av en kvinna med diffusa litterära ambitioner. Hon var 24 år och invandrare. Hon hade tillbringat någon studietid på Stockholms universitet. Hon ville skriva debattartiklar men om det inte fanns utrymme för debattartiklar kunde hon skriva något annat för hon var en mycket vass och mångsidig skribent förklarade hon utan att hymla.

Jaså minsann, sa jag artigt. Hennes tal antydde inte några stora språkliga talanger. Var brukar du publicera dina artiklar? frågade jag. Hon snörpte lite på munnen och frågade mig om jag möjligen hade hört talas om att många människor är utsatta för förtryck. Jag förstod att hon menade att många individer i Sverige hålls tillbaka från de sociala och andra framgångar som de rättmätigt förtjänar och att en av dessa var hon själv. Du blir alltså refuserad? sa jag.

Det visade sig att hon aldrig fått något publicerat vilket, förklarade hon, berodde på dubbel diskriminering, för det första för att hon var kvinna och för det andra, och desto mer, för att hon var invandrare. Tanken att en författare på svenska måste kunna skriva felfri svenska förkastade hon som rasförtryck. Vadå, dom har väl redaktörer till sådant! sa hon.

Det gick som du hade kunnat förutse. Jag bad att hon skulle skicka ett manus varefter jag skulle ta ställning. Det blev förstås en refus. Antagligen fick hon därmed vatten på sin kvarn. Hon var bevisligen förtryckt av det svenska samhället.

Det var kanske första gången jag fick tillfälle att på när håll uppmärksamma de skadliga konsekvenserna av den svenska mångkulturpolitiken med dess föreställningar om att alla kulturer är lika mycket värda och duger till allt samt att alla människor har lika värde exempelvis som författare av debattartiklar i svåra samhällsfrågor. Jag tror att den här kvinnan var uppriktigt övertygad om att de svenska mångkulturdogmerna var på riktigt och faktiskt gällde i Sverige och att hennes problem med redaktionerna verkligen berodde på rasdiskriminering.

I själva verket var hon dömd till att framsläpa sitt liv som ett permanent litterärt misslyckande – såframt hon inte blev kvoterad till någon administrativ sinekur i den kulturella världen – eftersom hon inte kunde ta till sig att hon saknade kompetens. Tänk hur mycket bättre det hade varit för henne om hon trots uppvaknandets obehag förmåtts inse att hon saknade litterära talanger och faktiskt inte ens kunde stava. Då hade hon kunnat börja jobba med sig själv och, om undrens tid inte är förbi, eventuellt utvecklats till någon sorts uppskattad skribent.  

När jag motvilligt lyssnar på säsongens sommarpratare i P 1 får jag en känsla av att ett antal deltagare kvoterats in i programmet för att de känt sig diskriminerade av Sverige eller i varje fall att den påstått systematiska rasism de utsatts för av etniska svenskar gett dem särskilda meriter vid uttagningen av sommarpratare. Även detta, om det nu ingår i den svenska mångkulturpolitiken, är enligt min mening skadligt, särskilt för den förmodat mobbade som ofta förhindras komma till insikt om hur världen fungerar.

Vid 13 års ålder skickades jag på några terminers studier i en pojkskola i Plymouth, Devonshire. Eleverna bar rödgrårandig kavaj, vit skjorta och randig slips och de utsatte mig för alla de etniska nedrigheter som de kunde komma på, inte för att de var rasister utan för att människor, inte minst barn, är sådana. Sådana fakta måste ses i ögonen.

Det värsta tilltaget mot min etniska heder inträffade vid läggdags en dag. Gossarna bodde i sovsalar och varje kväll skulle det läsas ett stycke ur Bibeln. En kväll blev jag tillsagd av några fnittrande skolkamrater att det här stycket ska just du läsa ikväll. Och så pekade de ut ett ställe i boken.

Jag började läsa medan gossarna drog lakanen över huvudet. Jag var dubbelt etniskt förfördelad eftersom jag knappt kunde någon engelska, i varje fall inte den sortens svåra text som jag nu ambitiöst bokstaverade mig igenom utan att förstå någonting, och eftersom hela riten med Bibelläsningen var mig kulturellt främmande. Jag begrep ingenting men gjorde mitt bästa och läste:

Du människobarn, det var en gång två kvinnor, döttrar till en och samma moder. Dessa bedrevo otukt i Egypten; de gjorde det redan i sin ungdom. Där kramades deras bröst, och där smekte man deras jungfruliga barm.

Den äldre hette Ohola, och hennes syster Oholiba. Men Ohola bedrev otukt i stället för att hålla sig till mig; hon upptändes av lusta till sina älskare hennes grannar assyrierna, där de kommo klädda i mörkblå purpur och voro ståthållare och landshövdingar, vackra unga män allasammans, ryttare som redo på hästar.

Hon gav åt dem sin trolösa älskog, åt Assurs alla yppersta söner; och varhelst hon upptändes av lusta, där orenade hon sig på alla deras eländiga avgudar. Men ändå uppgav hon icke sin otukt med egyptierna, som hade fått ligga hos henne i hennes ungdom, och som hade smekt hennes jungfruliga barm och slösat på henne sin otukt.

Därför gav jag henne till pris åt hennes älskare, åt Assurs söner, till vilka hon var upptänd av lusta. Och sedan dessa hade blottat hennes blygd, förde de bort hennes söner och döttrar. Men fastän hennes syster Oholiba såg detta, upptändes hon av lusta ännu värre och drev sin otukt ännu längre än systern. Hon upptändes av lusta till Assurs söner…

Medan läsningen pågick öppnades sovsalens dörr och en lärare på inspektionsrond inträdde. Det tog honom kanske tio sekunder att förstå vad utlänningen, det vill säga jag, försökte läsa och att inse vad busstrecket gick ut på, nämligen att driva med både mig, skolan och dess regelverk. Det tog flera veckor innan eleverna slutade fnittra och peka finger åt mig.

Hade det varit bättre med en svensk mångkulturell ansats där de humoristiska engelska gossarna hade fått kollektivbestraffning för att de drivit med en avvikare som jag? Sannolikt inte för då hade jag riskerat att för evigt definieras som något ofullgånget och missanpassat.

Bibelställe: Hesekiel 23

Patrik Engellau