Det talas alltid om samhällets förebyggande arbete som det mest viktiga när det gäller till exempel gängkriminella med invandrarbakgrund i våra problemtyngda förorter. Man måste börja i tid. Men vad som är rätt tid varierar. För 20 år sedan skulle man börja ”i skolan”, lite diffust uttalat. I takt med att den riktigt grova kriminaliteten har krupit neråt i åldrarna i de utsatta områdena så har buden förändrats.

Det förebyggande arbetet, som än så länge saknar beprövade och utvärderade metoder och som inte verkar fungera, skulle nu påbörjas redan i mellanstadiet. Sedan i småskolan för att så småningom landa i förskolan. Det senaste jag hörde var att det skulle påbörjas redan på BVC. Nu väntar jag bara på att man löper linan ut och hävdar att man måste börja med förebyggande insatser redan när barnen är foster i magen. Eller varför inte redan när de ännu bara är ägg och spermier?

Jag vet inte hur en enskild lärare i en stökig och oregerlig klass i en förortsskola ska bära sig åt, när det mesta handlar om att försöka genomföra en lektion i taget och samtidigt överleva. Det är att lägga sten på en redan mycket tung börda att samtidigt förvänta sig att de ska kunna stoppa den skenande negativa samhällsutvecklingen. Och när detta inte sker hävda att de, alltså ”skolan”, har misslyckats. I rättvisans namn ska sägas att det har inletts ett samarbete mellan skola, socialtjänst, polis och fritid (SSPF) i utsatta områden. Jag har inte hittat någon utvärdering av resultatet av detta samarbete, enbart utvärderingar om hur samarbetet har implementerats i de olika organisationerna. Om någon har en utvärdering av själva arbetet och vilka resultat det har gett tar jag tacksamt emot alla sådana upplysningar.

Socialtjänsten ägnar sig redan i stor skala åt detta hyllade och mångomtalade förebyggande arbete. Varenda 15 till 18-åring som döms för mord har varit föremål för socialtjänstens omsorger sedan tidiga år. Det har varit orossamtal och omplaceringar i förebyggande och avhjälpande syfte. Sedan vård i hemmet, HVB-hem och sluten ungdomsvård i olika omgångar. Har det hjälpt? Bevisligen inte. Åtminstone inte i dessa fall.

Är alla vi som har gått genom livet utan att bli kriminella levande bevis på ett lyckat förebyggande arbete? Nej, naturligtvis inte. Vi har växt upp i sammanhang där de gemensamma rådande moraliska principerna och värderingarna inpräntat i oss att brott och skändliga handlingar mot andra är förkastliga och fel.

Om man vill kan man kanske kalla detta ett förebyggande arbete, genom att man skapat och upprätthållit ett samhälle som bygger på en gemensam syn på moral, rätt och fel och på individens eget ansvar snarare än samhällets.

Jag menar att vårt svenska samhälle har gått i rakt motsatt riktning. Rättsstatens inriktning har sedan 1970-talet övergått från gemensamma värderingar och moraliska principer till att anse att varje liten avvikelse från den rätta vägen är samhällets fel och inte individens. Istället för att samhället visar vägen har allt blivit samhällets fel.

Lägger man därutöver till en utveckling mot ett samhälle med en långväga ”mångkulturell” befolkning där vissa har sina egna religiösa och klanbaserade principer för att skipa rätt har man skapat en riktigt explosiv cocktail. Det är en olycklig utveckling som nu eskalerar med en brottsutveckling av aldrig tidigare skådat slag i Sverige. Det svenska samhället, alltså våra politiker, har uppenbarligen valt helt fel väg att gå.

Birgitta Sparf är utbildad socionom. Hon har varit verksam i 22 år i olika utanförskapsområden i Storstockholm. Nu egenföretagare och konsult inom socialtjänsten.