PATRIK ENGELLAU: Proposition 1975:26 – favorit i repris

Den ökända propositionen som brukar kallas mångkulturpropositionen antogs av en enig riksdag och går ur på att invandrare och minoriteter själva ska bedöma om de vill anamma den svensk kulturen och identiteten eller om de vill leva kvar i sin medhavda. Den som inte vill anpassa sig till svensk kultur ska via sina riksorganisationer kunna beviljas bidrag för att värna om ursprungskulturen.

Det är snart femtio år sedan propositionen antogs. När riksdagen fattade beslutet om mångkultur begrep den inte vilka konflikter den därmed frammanade. Det finns kulturer som uppmuntrar eller förbannar sedvänjor hos andra kulturer med en sådan kraft att de inte drar sig för brottsliga gärningar för att driva igenom sina uppfattningar. Vissa muslimers drar sig ibland inte för mord för att upprätthålla sin heder.

Det märkvärdiga är inte att det inte så sällan faktiskt förekommer religiöst underbyggda handlingar som enligt svensk lag är grova brott. Det märkvärdiga är att den svenska staten aldrig funnit anledning att upphäva proposition 1975:26. I stället har Sverige sedan snart ett halvt sekel helt sett genom fingrarna på de skadliga effekterna av våra politiska härskares enfaldiga halsstarrighet. Vi insisterar på, med propositionens ord, att ”statsbidrag ska kunna utgå… för projekt som främjar invandrarnas sociala och kulturella situation”. Vem som helst med lite sunt förnuft hade för länge sedan upphävt propositionen och gjort den traditionella svenska kulturens normer till det giltiga moraliska regelverket i Sverige.

Här döljer sig ett mysterium. I vår ambition att inrätta ett mångkulturellt tillstånd i Sverige tolererar vi att åtskilliga kulturers, till exempel den svenska, mest omhuldade dogmer, till exempel jämställdheten mellan kvinnor och män, offras på mångkulturens altare. Sverige vill ha både mångkultur och jämställdhet men när dessa två kommer i konflikt värnar vi i första hand om mångkulturen. Om vi haft motsatta värderingar skulle vi för länge sedan ha upphört med bidrag till kulturföreningar som värnar exempelvis om traditionell somalisk kultur.

Det som skiljer den ena kulturen från den andra är att de, om vi bortser från det där banala med kryddorna och frisyrerna, har olika syn på vissa moraliska frågor. Moraliska frågor är sådana som, till skillnad från när det gäller val av favoritkryddor, väcker starka känslor. Eftersom starka känslor har en tendens att främja konflikter är strävan efter mångkultur därför en inbjudan till konflikt.

Det betyder, vad jag kan förstå, är att Sveriges ledare hellre släpper fram växande sociala konflikter än bestämmer vilket moraliskt regelverk som ska gälla. Det kan hända att ledarna räknar med att de etniska konflikterna med tiden ska upphöra av sig själva om konflikterna bara lämnas i fred. Själv tror jag snarare att det går åt det andra hållet. 1975:26-lösningen fungerar inte och det hade varit klokt om vi tidigare nått denna insikt. Vi borde åtminstone kunna resonera om frågan. Den här texten är en kastad handske.

Patrik Engellau