I trettiofem år har jag med tilltagande konkretion förklarat att Sverige styrs av ett politikervälde som en gång i tiden gjort ett acceptabelt jobb men som sedan 90-talet levat på historisk övertid och numera är till aktiv skada för nationen.

Felet är att det svenska härskarskiktet, våra ledare, har sitt öde kopplat till en alldeles speciell ideologi som anbefaller ett alldeles speciellt arbetssätt. Ideologin är PK-ismen enligt vilken a) politikerna har den magiska förmågan att lösa alla problem som existerar och om de inte existerar i varje fall kan uppfinnas och b) en stadigt växande grupp högutbildade och hyggligt försörjda välfärdsadministratörer ska vara de kompetenta verktyg med vilka politikerna gör sina mirakel. (Typexempel: Krisgrupper och socialassistenter skickas till ghetton där ligister just försökt skjuta ihjäl några minderåriga barn. I det laddade ögonblicket blir statsministern ”förtvivlad och förbannad” och jämställdhetsministern ”bestört”. Tanken att de ansvariga skulle avgå föresvävar ingen. Jo, makthavarförsamlingen Riksdagen förklarar sig ha förlorat förtroendet för statsministern men när det kommer till kritan vill församlingen ha honom kvar och markerar därmed att politikerväldet har förtroende för sig själv även om medborgare skjuts ihjäl på gator och torg.

Utvecklingen i Sverige har numera blivit så parodiskt övertydlig – om den inte varit så förtvivlat sorglig – att alla borde se de bärande dragen i det elakartade system vi hamnat i. Det handlar om att klämma ur skattebetalarna de medel som behövs för politikerväldets, välfärdsadministratörernas och välfärdsklienternas försörjning. Observera formuleringen. Det står inte att det handlar om att lösa ett antal välfärdsproblem ty det går inte med de verktyg och den ideologi som prövas. Det står att det handlar om att få fram pengar till att försörja det för medborgarna alltmer betungande och verkningslösa system som bemannas av nationens härskare.

Ibland undrar jag om inte makthavarna blinkar lite sammansvärjet och knipslugt åt varandra när släpper sina floskler i samband med nationella katastrofer som i sista hand är deras eget ansvar, till exempel just när småbarn riskerar att mördas på gatan. Hörde du Morgan, säger Stefan stolt, jag sa ”förtvivlad och förbannad”! Bra va? Mikael gör tummen upp och säger något om ”total hänsynslöshet” till kamerorna. Du har rätt, Stefan, säger Mikael i skymundan. Det funkar varenda gång. Vi släpper några fraser och lovar bättring till nästa gång. Och dom går på det! Vilken publik! Det är nästan sanslöst att det funkar om och om igen. Vi kan köra en hel kväll med bara ett nummer, kaninen i hatten. Bra, Märta! Du är ”bestört”. Jo, jag tackar, jag. Du lär dig snabbt. Kan inte du ta nioföreställningen åt mig ska jag leta upp några höjdarfraser i synonymordboken? Hm, vad sägs om ”regeringen är otröstlig”, ”gärningsmän med djuriskt samvetslös råhet”, ”vi säger här och nu att vi gör allt som står i vår makt”, ”men vi vet ju inte vad den lilla pojken med k-pisten har gått igenom”, ”den där brutala slakten passerade min röda linje, jag har aldrig varit mer arg och beslutsam”. Hur säger man förresten ”read my lips” på svenska? Med en riktigt bra floskelsamling grejar vi nästa val!