KATEGORI: Min sommarlåt för i år Anna Wallensteen är adopterad från Etiopien av en svensk familj och berättar i sitt sommarprogram (19/7 2021) om alla de outsägliga lidanden hon har utsatts för här på grund av sin svarta hudfärg:

”Sedan George Floyd tog sitt sista andetag, i maj 2020, under knäet på en vit, amerikansk polis, har vi som är kvar fortsatt andas och samtala. Det har varit smärtsamma samtal om hur vi ska kunna leva tillsammans trots en annan pandemi, nämligen rasismen. För en del av oss är det som om vi har hållit andan i många, många år. Knutit nävar i fickor, bitit ihop och gnisslat tänder. Hukat, duckat och bett om ursäkt. Så plötsligt, har vi nu fått luft i lungorna. Och du lyssnar. Ut kommer en ström av tidigare outtalade ord och meningar. Anklagelser och förebråelser. Önskningar och drömmar. Skeletten i garderoben rasslar. Blandade känslor. Vad har jag gjort? Vad har jag inte gjort? Hur kan jag gottgöra? Och hur ska jag undvika att upprepa?”

I den stilen fortsätter det. Hon beskriver genom hela programmet vilket helvete hon har haft här i Sverige, blandat med tämligen misslyckade försök till poetiska betraktelser. Hon förutsätter att vi kommer att lyssna och ta till oss hennes allvarliga budskap om vår fruktansvärda rasism.

Och det är nu jag förväntas skriva att ”Visst förekommer rasism även i Sverige och det är förfärligt”. Men det tänker jag inte göra eftersom Sverige är världens minst rasistiska land. Från Wikipedia:

”I undersökningen World Value Survey från 2016 har människor i 80 länder tillfrågats vilken sorts människor de inte skulle vilja ha som grannar. Två av svarsalternativen var ”folk av en annan etnisk härkomst” och ”personer av annan ras”. Utifrån hur många som valde dessa alternativ i ett visst land har man bedömt vilka länder som var mest och minst toleranta men också hur utbredd rasismen var i det landet.

Enligt studien var Sverige världens minst rasistiska land. Bara 1,4 % av de som tillfrågats i Sverige uppgav att de ej ville ha rasfrämlingar som grannar. Norge var enligt studien världens tredje minst rasistiska land med en siffra på 2,8 %. USA, Storbritannien och Sydamerika var också bland de minst rasistiska områdena enligt studien.

”Att skuldbelägga svenskar för deras påstådda rasism tycks vara ett genomgående tema för årets Sommar i P1. Och jag kan faktiskt förstå att det kan vara frestande att välja som karriär att tala, skriva och föreläsa om svenskarnas allestädes närvarande rasism. Då öppnas alla dörrar, man kan få massor av olika projekt- och föreningsbidrag och lukrativa uppdrag.

Att göra karriär på sitt ursprung och sin hudfärg måste vara en av de minst ansträngande karriärvägarna som står till buds i Sverige idag. Det är bara att peka på sin hudfärg, sin icke-vithet och osvenskhet och sedan ösa på med alla orättvisor, kränkningar, övergrepp och hinder man utsatts för under sin Golgatavandring genom livet i det rasistiska svenska välfärdssamhället.

Just du, Hanna Wallensteen, valde inte själv att flytta hit utan du blev adopterad av en svensk familj. Jag beklagar verkligen att du hade denna maximala otur och att du inte fick stanna kvar i Etiopien istället där du är född och hade kunnat få ett så enormt mycket bättre liv än det du har kunnat skapa dig här.

Men jag tänker inte be om ursäkt för att jag är svensk, för att jag är född och lever här i mitt eget hemland. Varken till dig eller någon annan som förväntar sig det av mig. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte ser ut som ni eller är exakt som ni. Vi är inte det, vi nordbor. Så du får ingen ursäkt från mig, av den enkla anledningen att jag har absolut ingenting att be om ursäkt för.

Birgitta Sparf är utbildad socionom. Hon har varit verksam i 22 år i olika utanförskapsområden i Storstockholm. Nu egenföretagare och konsult inom socialtjänsten.