Häromdagen skrev jag en text om att staten måste sätta sig i respekt för att ordningen i nationen inte alls ska vittra bort. Att sätta sig i respekt, förtydligade jag, betyder att använda den statliga våldsapparaten, i första hand polisen, till att slå ned missdådare med sådan kraft att luften går ur dem och de, åtminstone tillfälligt, ber om nåd. (Strax efter det att jag publicerade texten inträffade motsatsen till min rekommendation, nämligen att buset sköt ihjäl en polis i Göteborg, i stället för att polisen gav buset på skallen.)

Uppfattningen att staten med eftertryck måste hävda sin auktoritet för att vanliga människor ska kunna leva i fred och ordning hade jag förstås inte kommit på själv utan hämtat i en snart fyrahundraårig bok av Thomas Hobbes (bilden). Om det inte varit för Hobbes hade jag kanske inte vågat framför ett så radikalt förslag som att staten skulle använda våld för att sätta sig i respekt. Hela tanken är ju väsensfrämmande för PK-ismen, Sveriges dominerande ideologi. Uppfattningen att våld med fördel skulle kunna användas för någonting annat än att krossa sten till makadam är avskyvärd i PK-isternas ögon.

Jag tror att vi här står inför något mycket allvarligt som handlar om grundläggande föreställningar om hur människan och samhället fungerar. Inför ett växande, decentraliserat och okontrollerat våld i samhället som kan bryta ut i skärmytslingar och död praktiskt taget var och när som helst kan människorna förhålla sig på två sätt. Det ena är Hobbes-doktrinen, det andra är Dan Eliasson-paradigmet. De representerar motsatta uppfattningar om hur staten ska kunna komma till rätta med ett våld som spontant breder ut sig på gator och torg, i lägenheter och i naturen.

Hobbes menar alltså att buset måste skrämmas till lydnad och respekt för det statliga regelverket medan Eliassons teori, att döma av vad han gjorde som rikspolischef, var att komma överens med buset genom förtroendeskapande gester såsom att bjuda på korvgrillning och dela ut armband med inskriptionen ”Tafsa inte”.

Jag vet inte hur kriminologin ställer sig i valet mellan de två handlingsvägarna. Jag har aldrig hört talas om någon debatt där en Hobbes-anhängare fått gå en match mot en Eliasson-sympatisör. Men jag skulle tro att en lärjunge till Hobbes skulle ha motvind eftersom hela vårt samhälle är marinerat i Eliasson-inspirerat tänkande.

Varför vårt samhälle ständigt följer och hyllar Eliassons dogmer är inte självklart. Det finns veterligen ingen forskning som jämfört de två angreppssätten. Förklaringen är nog som vanligt det svenska politikerväldets och välfärdsindustriella komplexets människosyn som går ut på att socialstaten med vänlighet och lågaffektivt bemötande effektivt kan förvandla buset till väluppfostrade medborgare och att det därför numera, till skillnad från på 1600-talet, inte behövs något våld.

För det sunda förnuftet, i varje fall mitt, finns det emellertid ingen tvekan om att Hobbes är en vassare samhällsfilosof än Eliasson. Jag blir förtvivlad vid tanken att sådana som Eliasson faktiskt styr vårt land.