BITTE ASSARMO: Fler polismord förr – men situationen är värre idag

Efter det senaste polismordet blev jag nyfiken på hur det sett ut statistiskt med mord på poliser i Sverige. Statistiken visar tydligt att det var värre förr. Mellan år 1900 och 1910 mördades sju poliser i Sverige, decenniet därefter mördades sex. Även under 1960- och 70-talen mördades fler poliser per decennium än under de senaste tre decennierna. Ändå hävdar många – inklusive jag själv – att det är värre idag. Varför?

Jag tror det finns en ganska enkel förklaring på det. Det handlar helt enkelt om hur kriminaliteten ser ut.

Det har givetvis alltid funnits grova brottslingar i Sverige, och även kriminella gäng av olika slag. De har dock sällan varit organiserade på det sättet de är nu. Framför allt har de tillhört samma kultur som vi, och i grunden haft ungefär samma preferenser.

När vi idag möts av vad som i medierna brukar kallas ”uppgörelser mellan rivaliserande grupperingar” vet vi att det inte handlar om drängslagsmål ”vid pumpen” utan om brottslingar med koppling till olika klaner. Dessa klaner har sitt ursprung i länder vars kultur är väsensskild från vår – klaner som sätter den egna gruppen framför samhällets regler och lagar. Och de allra flesta av oss anser att sådant inte hör hemma i Sverige.

De flesta av oss ser det också som en försvårande omständighet när brott begås av människor som överhuvudtaget inte visar någon vilja att vara en del av det svenska samhället. Människor som tar sig friheten att ta hela bostadsområden i besittning, som gastar i medierna om att polisnärvaron är ”provocerande”, som sätter upp ett långfinger mot allt vi håller kärt.

Det är inte så enkelt, som många politiker hävdat genom åren, att det är ett ”upplevt” hot mot samhället. Det ÄR ett hot. Mot oss alla.

Det betyder förstås inte att mord som begås av andra skäl gör mindre ont för den som drabbas. Men enstaka psykiskt sjuka, eller av andra skäl desperata, polismördare är inte ett hot mot samhället som institution på samma sätt som organiserade klaner, oavsett hur vidriga deras brott är.

När poliskonstapel Nils Anton Lindén knivhöggs av två inbrottstjuvar i Göteborg 1907 fanns ingen släkt som skyddade dem genom en mur av tystnad och ett gemensamt förakt för rättssystemet, utan de kunde snabbt gripas och lagföras. Samma sak med den man som sköt polisman Axel Stenborg 1921. Och så har det varit med alla polismord utom ett.

Idag ser våldet annorlunda ut. Polismördaren i Biskopsgården, såväl som den ”gruppering” han tillhör, har en samhällssyn, och en syn på kriminalitet, som skiljer sig fundamentalt från det vi är vana vid.

Det är det som gör att situationen är värre nu – även om antalet polismord var betydligt fler för både femtio och hundra år sedan.

BILD: Friskväderstorget i stadsdelen Biskopsgården i Göteborg.

Bitte Assarmo