En polis har blivit mördad, skjuten på öppen gata i Biskopsgården i Göteborg. När en polis blir mördad händer det något med oss medborgare. Det skaver på ett särskilt sätt.

Mord är alltid mord och sorgen för de anhöriga är alltid densamma. Men när en person vars yrkesmässiga uppgift är att stå mellan hederliga och kriminella mördas är det mer än ett mord. Det är ett angrepp på hela samhället, ett hånskratt rakt i ansiktet på oss alla.

Jag bor själv i ett område där ett polismord ägt rum. Det är snart trettio år sedan nu men minnet är fortfarande högst levande, åtminstone hos oss som är gamla nog att komma ihåg när det hände. Varje gång jag går förbi platsen där Leif Widengren sköts till döds känns det som om någon vrider runt en kniv i mitt hjärta. Ett polismord är inte bara ett mord utan en attack på samhället, precis som ett terrordåd. Det går inte över. Det finns alltid kvar, som ett ärr i den kollektiva folksjälen.

Mordet på Leif Widengren är det enda polismordet i Sverige som ännu är olöst. Låt oss hoppas att mordet på polisen i Biskopsgården kan lösas, och det snabbt. Jag vill se en skoningslös jakt på de så kallade ”grupperingarna” som ligger bakom allt jävelskap som vi sett de senaste åren. Jag vill se inslagna dörrar, högvis med människor släpade till förhör och jag vill se undfallande anhöriga pressas till bristningsgränsen på information och upplysningar. Jag vill att polisen ska vända på varenda sten för att hitta den jävel som gjorde det här, och att de ska göra det hårdhänt och utan pardon.

Jag vet att den inställningen går stick i stäv med polismyndighetens egen inställning till brottslingar och kriminalitet. Man ska vara varsam (vad har de varit med om, de här stackars utsatta människorna som inte finner någon annan råd än att ägna sig åt kriminalitet?) och inte provocera i onödan. Korv och bröd, saft och bulle, pizza och dialog. Polisen har mer och mer blivit en förlängning av socialtjänsten, här ska letas orsaker och arbetas förebyggande, och man ska ha en kamratlig relation med de våldsverkare som är ett hot mot samhället.

Våldsmonopolet då? Tja, det är det lite si och så med numera. Det är allmänt känt att polisen i många fall hellre håller sig borta än ”provocerar” de kriminella med sin förhatliga närvaro. Det verkar nästan som om de skäms lite för att ha monopol på att ta till våld. Allas lika värde och allt det där.

Då blir det ju som det blir till sist. När man ger våldsamma kriminella en offerroll baserad på etnicitet och boendemiljö har man redan börjat slå i spikarna i kistan på det laglydiga samhället. Visst, det är ju jättegulligt att fantisera om att pizzaluncher med kriminella ledare ska resultera i en slags gemytlig gemenskap, men det är sannerligen inte realistiskt. Det enda som hänt de sista åren, sedan poliserna blev socialtjänstkoftor, är att de kriminella ser polisen som svag och klen och lättmanipulerad.

Jag tror att polisens sätt att hantera det här mordet kommer att ha stor betydelse för framtiden. Idag är helt enkelt den dag då polisen måste sätta hårt mot hårt och lägga dialogen åt sidan. Gör man inte det, utan fortsätter på den inslagna vägen, skickar det en signal om att det i Sverige går att skjuta en polis utan konsekvenser. Och det bådar sannerligen inte gott för vårt arma land.