ANDERS LEION: De ser ned på oss

När mina morföräldrar flyttade från Värmland till Västerbotten kallades de för vägapila, dvs sådan som drog efter vägarna. 

När familjen flyttade till Nyköping från Värmland mobbades min syster och jag därför att vi hade en annorlunda dialekt. Mobbningen tog slut när jag jagade den värsta mobbaren med en påk. 

Denna reaktion – att se ned på och stöta bort de annorlunda är djupt förankrad hos alla – men förnekad av de flesta. 

Detta förnekande av den ursprungliga driften att hålla sig till de sina förklarar mycket av den officiella så kallade integrationspolitikens misslyckande. De som kan leva hos de sina gör helst det – även om det finns ett med generösa förmåner smyckat erbjudande om att uppgå i en annan, större grupp.  

Den förste – vad jag vet – som i akademiska sammanhang påpekade denna enkla, folkliga erfarenhet, var Paul Collier, som sammanfattade sina kunskaper om emigration i den till synen förvånande meningen:  ju större invandringen till ett land varit, dess större kommer den att i framtiden bli. (Paul Collier Exodus 2013). 

Förklaringen är enkel. Ju större invandringen är, dess lättare är det att skapa välmående enklaver för ett visst folkslag. Som araberna säger i Malmö: ”Det är så enkelt att leva här. Det är som hemma”. 

De vill inte integrera sig, och inget tvingar dem att göra det. Nästa steg på deras väg mot frigörelse från det omgivande samhället är enklavens – eller enklavernas – gemensamma krav om att få låta sina värderingar genomsyra den vardagliga samvaron men också rättsskipningen och annat som i mer utvecklade samhällen sköts av staten. Dit har vi redan kommit i Sverige. Invandrarnas officiella företrädare duckar visserligen fortfarande, och vill inte riktigt erkänna den faktiska situationen, men deras ungdomar är mer öppenhjärtiga. De försvarar med våld inte bara den mentala avgränsningen, utan också den geografiska. 

Allt detta för allmänheten helt uppenbara förnekas fortfarande av nästan alla företrädare för det officiella samhället. Varför gör de det? Hur kan de göra det? 

De förnekar det uppenbara därför att de inte vet vad de skall göra. De talar om en förbättrad integration, som de har gjort i årtionden, men kommer inte med några praktiska förslag, utöver att lägga ned invandrartäta, icke fungerande skolor och tvinga svenska elever att läsa tillsammans med dessa misslyckade invandrarelever. Barnen kan man ju alltid ge sig på. De har svårt att försvara sig, men många har föräldrar som ger sig av med sina barn åt annat håll. 

Denna förljugna, misslyckade politik försvaras fortfarande av de flesta ledarsidor. Den första försvarslinjen – att förneka problemens existens – är fortfarande bemannad på många håll. Populärare är dock att angripa dem som ser och påpekar problemen för att vara rasister. Också de som flitigt använder rasistkortet inser naturligtvis att inget problem därigenom blir mindre – men de hoppas kunna skjuta undan problemen ytterligare någon tid. 

Hur kan de på detta sätt fortsätta att förneka den oro, det våld och det förakt som utövas mot och visas det svenska samhället? De anser sig inte berörda. Det är de inte heller. De bor inte i hus som skitas ned av sopor – och exkrementer. Deras barn går inte i misslyckade gettoskolor. Deras döttrar har inte – ännu – utsatts för våldtäkter. Deras söner har inte – ännu – misshandlats och förnedrats. 

Därför kan de fortsätta att se ned på den svenska allmänhet som utsätts för invandrarnas våld och förakt. De anser sig inte berörda. De kan lugnt se ned på oss. Deras förnekelse av olika folkslags skilda värderingar och kulturer är lätt att upprätthålla, därför att de anser sig vara av en modernare, mer upplyst art: De är de moderna människorna som inte präglas av sitt ursprung och sitt födelseland. De präglas enbart av tillhörigheten till en lovande framtid, lika för alla i alla länder – om man nu är så välutrustad att man platsar i gemenskapen. Det anser de att de gör.  

Låt dem fortsätta att sova. Snart kommer de att brutalt bli väckta av alla dem och allt det som de inte velat se. 

(Och denna betraktelse gäller ju inte alla invandrare, förstås. Nöjda nu?) 

Anders Leion