BITTE ASSARMO: Svenska kyrkan är allt annat än en ”profetisk röst”

Inför midsommar passade Kyrkans Tidning på att skicka en midsommarhälsning till sina läsare – illustrerad med en bild på kvinna klädd i heltäckande religiös klädsel av den typ som kommit att förknippas med våldsam islamism. Lagom till den mest svenska av alla helger ser svenska kyrkan alltså till att inte bara lyfta en annan religion än den man själv företräder, utan dessutom normalisera en kvinnoförtryckande klädsel som inte hör hemma i ett modernt, västerländskt land.

Det här är dock inte särskilt förvånande. Svenska kyrkan har, i sin roll som statskyrka 2.0, samma förhållningssätt till det svenska kulturarvet som så många andra politiska organisationer: det finns inte och om det finns är det i alla fall inte värt att värna. Att då illustrera midsommarnumret med en bild som kan andas svenska traditioner och seder är förstås helt otänkbart. Därför blir det varken majstång eller prästkragar när Kyrkans Tidning önskar trevlig midsommar. Det blir niqab istället, halleluja!

Bilden får också illustrera den kyrkovalspecial som nu startar och som beskrivs så här:

”Vad tycker nomineringsgrupperna i de mest omdebatterade frågorna? Första delen: Kyrkans remissvar om språkkrav för svenskt medborgarskap skapade hård debatt. Kyrkan ska tiga i partipolitiserade frågor, säger vissa nomineringsgrupper. Kyrkans profetiska röst behövs, säger andra.”

”Kyrkans profetiska röst”? Jo, tjena. Svenska kyrkan har ingen profetisk röst. Allt den har är en politisk röst. Och precis som den alltid gjort väljer den makten och (den jordiska) härligheten framför folkets väl.

Förr innebar det att kyrkans ledning hjälpte överheten att hålla folket i herrans tukt och förmaning med svavelosande hotelser om helvetet, kombinerat med egna brännerier för att också kunna hålla folket sövt med alkohol. Idag är deras samarbete med makten förklätt till humanism, tolerans och medmänsklighet.

Men bara för att det låter fint när katten skiter doftar det inte nödvändigtvis rosor. Och kyrkans remissvar på frågan om språkkrav stinker exakt så illa som minsta amöba kunnat räkna ut på förhand:

”Svenska kyrkan vill bidra till att minska utsattheten i våra samhällen och skapa social sammanhållning och gemenskap. Vi är oroliga att dessa förslag kommer leda till ökad segregation vilket främst drabbar de människor som redan är i utsatta situationer, säger Karin Sarja, chef vid avdelningen för kyrkoliv på kyrkokansliet.”

Man kan förstå oron. Jag menar, tänk att pådyvlas språkkunskaper och kunskaper om det samhälle man lever i – det förstår ju var och en att det är oerhört segregerande.

Rättare sagt: det förstår ju var och en att svenska kyrkans ledning har en agenda som handlar om något annat än oro för segregation. De har ju mycket att vinna på att en stor andel invandrare hålls utanför det svenska språket och den svenska kulturen.

Dels innebär det närmast obegränsade möjligheter att starta olika ”goda” projekt, på skattebetalarnas bekostnad. Dels innebär det att kyrkan kan sprida sitt politiska budskap i lugn och ro. Ju mindre föremålen för indoktrineringen förstår av det svenska språket, och av den svenska kulturen, desto svårare blir det för dem att värja sig. Till sist cementeras deras roll som utsatta offer och kyrkan kan fortsätta med sina lukrativa projekt och samtidigt framstå som ansvarstagande och goda.

Föraktet för medborgarna, som önskar ett bättre och tryggare Sverige där människor inte får medborgarskap förrän de visat att de kan svenska och vet hur Sverige fungerar, är gränslöst. Skattebetalarna, liksom majoriteten av de betalande medlemmarna i statskyrkan 2.0, ses mest som en kassako som kan utnyttjas precis på samma sätt som folket alltid har utnyttjats av kyrkan.

Som sagt – det låter fint när katten skiter. Men det stinker desto värre.

Bitte Assarmo