PATRIK ENGELLAU: Värderingar, särskilt svenska värderingar

Jag har med åren kommit fram till det som eftertänksamma människor redan visste, nämligen att en människas och ett folks öde till största delen bestäms av deras värderingar. Det som sitter i det enskilda huvudet respektive det kollektiva medvetandet avgör saken. Om man vill kan man säga värdegrund i stället för värderingar.

Till skillnad från Skolverket och andra myndigheter som försöker pracka på oss en hemmagjord värdegrund som de inte kan förklara så kan jag beskriva den traditionella svenska värdegrunden med säker förankring i den svenska litteraturen, närmare bestämt Erik Gustaf Geijers dikt Odalbonden och Johan Ludvig Runebergs dikt Bonden Paavo.

Men först några ord om värderingarnas allmänna konstruktion. De består av en bas och en överbyggnad.

Basen är en massa dygder och plikter, till exempel att man ska ta ansvar för sig själv och sina närmaste, att man inte ska ligga andra till last, att man ska jobba hårt och göra sina läxor, att man ska lyda överheten, till exempel polisen, och att man ska betala sina skatter och att det sitter en liten Luther på axeln som förmanar till disciplin och ordning. Basen är den del av värderingspaketet som ser till att det blir ett produktionsresultat och förhoppningsvis ett ekonomiskt överskott.

Ovanpå den ganska jobbiga basen finns överbyggnaden. Den består av de gamla svenska uppfattningarna om vad man ska göra med överskottet. En del används förstås privat men en del konsumeras genom kollektivet. Där finns till exempel ett mått av godhet och ett antal rättigheter, till exempel rätten att slippa leva i misär om man är sjuk eller gammal och fattig. Den svenska solidariteten är stark. De som har det svårt kan få hjälp.

Odalbonden illustrerar basen. Odalbonde betyder självägande bonde, en duglig och flitig person som står på egna ben och aldrig glömmer sina hårda plikter. Här är några strofer:

Så går ock jag en stilla stig:
Man spör om mig ej stort.
Och mina bröder likna mig,
Var en uppå sin ort.

Vi reda för landet den närande saft.
Vi föda det – brödet är vårt.
Av oss har det hälsa, av oss har det kraft,
Och blöder det – blodet är vårt.

Mig mycken lärdom ej är tung,
Jag vet blott vad är mitt.
Vad rätt är, ger jag Gud och Kung,
Och njuter resten fritt.

De lärde, de rike de bråka sitt vett
Att röna vars rätt som är god.
Mig ren är den rätt, som man värvt med sin svett,
Och som man värjt med sitt blod.

Om Odalbonden genom sitt slit säkerställer brödet så är det Bonden Paavo som funderar på fördelningen. Paavo och hans hustru drabbas av missväxt flera år i rad och måste blanda hälften bark i brödet för att överleva till nästa skörd. Så blir det plötsligt god skörd ett år och hustrun jublar för att hon ska få slippa barkbrödet. Men Paavo ser bistert på henne och säger: ”Blanda du till hälften bark i brödet kvinna, ty förfrusen står vår grannes åker”.

De äkta svenska värderingarna, till skillnad från statens PK-istiska pladdervärdegrund, vilar stabilt på grundstenarna Odalbonden och Bonden Paavo. Observera att Paavos solidariska generositet inte kan fungera utan Odalbondens pliktdrivna slit. (Ett karaktärsdrag som förstås bodde även inom Paavo; alla metaforer fungerar inte till hundra procent men det får man leva med.)

Den allmänna samhällsregeln är dock, menar jag, att det inte blir någon Paavo-inspirerad solidaritet och godhet utan Odalbondens förpliktande arbete. Här i all sin enkelhet ligger det svenska samhällets dilemma. Vi pratar bara om Paavo och glömmer bort Odalbonden. Politikerna gillar att vara en humanitär stormakt i Paavos anda men de verkar inte begripa att de i så fall måste hylla, värna och sköta landets skattetyngda och allmänt förhånade odalbönder, således nettoskattebetalare som reda för landet den närande saft och ger det hälsa och kraft.

Patrik Engellau