Vid ett pilotprojekt förra året använde polisen DNA-släktforskning vid utredningen av det uppmärksammade dubbelmordet i Linköping 2004. Med hjälp av DNA som fanns på bland annat mordvapnet kunde polisen skicka in ett DNA-prov till en kommersiell databas för släktforskning i USA och lyckades med hjälp av en släktforskare spåra gärningsmannen.

Nu har Integritetsskyddsmyndigheten, IMY, reagerat eftersom DNA anses som känsliga personuppgifter. Men stämmer verkligen det?

Det här är så galet att man inte vill tro att det är sant, men eftersom Sverige har en lång tradition av att sätta brottslingars väl före offrens så är det ingenting man ska förvånas över. När jag såg dokumentärserien om hur polisen löste Linköpingsfallet satt jag faktiskt och funderade över hur lång tid det skulle ta innan protesterna skulle komma.

Men det är inte nog med att IMY klart och tydligt sätter brottslingars integritet före offer och anhöriga. De underlåter dessutom att berätta om hur dessa påstått ”känsliga uppgifter” hamnat i släktforskardatabasen.

Efter att IMY klargjort att de ska ta ställning till polisens begäran om samråd att få använda metoden, och till om de ska vidta några åtgärder för att polisen inte vände sig till myndigheten innan de inledde pilotprojektet förra året, pratade jag med en god vän som är släktforskare. Hon skakar bara på huvudet när hon hör IMY:s argument mot polisens sökningar i de kommersiella databaserna.

– För det första så tvingas ingen att lämna ut sitt DNA. De personer som finns i databaserna som används i forskningen, har självmant gjort test och skickat in. Det kostar dessutom en hel del så man måste verkligen vara angelägen, berättar hon när jag frågar henne.

Men det stannar inte där. Var och en måste dessutom själv gå in manuellt i inställningarna i databaserna om ens DNA-test överhuvudtaget ska bli synligt för polisen, något som kallas för att ”opta in”.

Hon har dessutom svårt att se hur DNA kan betraktas som ”känsliga uppgifter”.

– Det är ju inte socialstyrelsens register över folks könssjukdomar det handlar om, utan uppgifter som vi släktforskare själva använder om och med varandra. Hur kan det plötsligt bli känsligt? Och nu ska myndigheten överväga om de ska vidta åtgärder för att polisen i Linköping gjorde en pilotstudie utan att be om lov? Den släktforskare som gjorde granskningen har ju lika strikt tystnadsplikt som alla andra som är ålagda det och när utredningen är gjord raderas alla spår av den i DNA-databaserna. Men myndigheten kanske menar att man ska be mördaren om ursäkt och släppa ut honom igen?

Hennes fråga må vara ironiskt menad men den är fullt relevant med tanke på IMY:s högst luddiga och vaga förklaringar till varför de är emot den här typen av verktyg för att lösa brott.

Frågan är om de överhuvudtaget vet hur de kommersiella databaserna fungerar – att det är frivilligt (och kostsamt) att ansluta sig och att det dessutom krävs extra arbete för att ens DNA ska bli sökbart för polisen. Om inte så borde de naturligtvis sätta sig in i det innan de så kategoriskt avfärdar ett effektivt verktyg för brottsutredningar.

Men om de vet? Ja, då kan man med fog undra vad som är viktigast för Integritetsskyddsmyndigheten – brottslingarnas integritet eller offrens och deras anhörigas upprättelse.