GUNNAR SANDELIN: Nödrop från Malmberget välfärdsåret 1959: ”Våra barn svälter”

Under 1950-talet skedde en historisk ökning av Sveriges välfärd, som skulle kulminera under den senare delen av 1960-talet, den tid som brukar kallas för Rekordåren. Under den här perioden stod Sverige på sin höjdpunkt som välfärdsnation, men också vad beträffar anseende i världspolitiken, genom sin neutralitet och alliansfrihet. 

 FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld (1953 – 61) utgjorde inkarnationen av den nationella självbilden som moralisk stormakt på den internationella arenan; något som inte funnits sedan 1600-talets verkliga stormaktstid. Som ambassadörer i världen hade vi också demonregissören Ingmar Bergman, vars filmer börjat slå igenom utomlands. Men kanske framför allt: en världsmästare i tungviktsboxning, Ingemar Johansson, som i Det Stora Landet i Väster hade placerat Sverige på idrottens världskarta genom att besegra Floyd Patterson 1959.  

Under 50-talet steg Sveriges befolkning i långsam takt med en halv miljon till 7,5 miljoner. Livslängden ökade också långsamt, men den stora baby-boomen från efterkrigsåren hade avtagit. I politiken gällde att Sverige skulle kunna bli självförsörjande med livsmedel i händelse av storkrig, men ändå halverades antalet sysselsatta i jord- och skogsbruk, medan industrialiseringen ökade i samma takt. Ännu hade inte kvinnorna i någon större omfattning gjort sin entré på arbetsmarknaden, vilket avspeglades i landets ledning där det konsultativa statsrådet Ulla Lindström (1954 – 66) var enda kvinna av rang i regeringen Erlander.  

Den stridbara Ulla Lindström var bland annat ansvarig för flyktingfrågor och u-hjälp. Hon kom så småningom att bli biståndsminister, men avgick på grund av att frågorna om ”u-landsbiståndet” inte prioriterades tillräckligt högt. Ändå kom Sverige sedan 50-talets början att ge allt större bidrag till humanitära insatser och utvecklingsprojekt i Asien och Afrika, där staten och ideella organisationer delade lika på kostnaderna. Frikyrklig mission var fortfarande en påtaglig realitet. 

Under den här tiden ökade Sveriges BNP i snitt med fyra procent per år, vilket avspeglades i konsumtion och levnadsvanor: de första teveapparaterna, tillika utlandssemestrar, sommarstugor och nöjesbåtar i mångas ägo. Farväl till hästen och in med bilen i Folkhemmet. Ändå fanns, innan byggandet av miljonprogrammet, påvra bostäder och trångboddhet.  

Jag minns från min uppväxt på Södermalm att det inte var ovanligt med omoderna eller halvmoderna lägenheter, där varmvatten, centralvärme, dusch och/eller WC saknades i lägenheten. Man gick hem till någon bekant för att få ”bada badkar”. För att få sådana moderniteter, flyttade vissa klasskamrater och bekanta ut till de nybyggda närförorterna. Det fanns fortfarande ett stråk kvar av den verklighet som journalisten ”Lubbe” Nordström 1938 hade skildrat i radioserien ”Lort-Sverige”, något som accentuerades av innerstadens många nedgångna ”ölschapp” med tillhörande vinddrivna existenser. 

Trots att Sverige, skonat av världskrig, ångade på mot vad författaren och  litteraturvetaren Göran Hägg betecknade som ”välfärdsexplosionen”, fanns på sina håll fortfarande en skriande fattigdom, som är otänkbar att föreställa sig i dagens Bidragssverige. Nu kan visserligen organisationer som Rädda Barnen rapportera om en relativ ”barnfattigdom”, men så sent som 1959 kunde man i veckotidningen Året Runt (nr 33) läsa att svenska barn svalt i Norrbotten. ”Välfärdsexplosionen” hade en baksida: den snabba omvandling av vårt land som skedde i tysthet med landsbygdens avfolkning, som inleddes på 50-talet genom nedläggningen av de mindre jordbruken.  

I ett reportage från byn Ullatti, öster om gruvsamhället Malmberget, går ett 40-tal familjeförsörjare (d.v.s. män) långtidsarbetslösa och inga nya jobb är, efter några månaders beredskapsarbete, i sikte. Planer på vägbyggen, flisfabrik eller ett betonggjuteri har alla avvisats av stat och kommun. Skogsarbeten efterfrågas inte längre.   

Ingen av de arbetslösa männen i byn vet hur de ska kunna klara sig och sina ofta barnrika familjer. Många är finsktalande, vilket inte underlättar situationen. Nu samlas karlarna runt byns kiosk, klädda i sina blåställ, men har inte något arbete att gå till. Att få slantarna att räcka till det mest primära som bostad, mat och kläder, går inte. Barnbidraget är dock en välsignelse för att få barnen klädda.  

Det låga ”fattigvårdsunderstödet” räcker inte ens till räntor och amorteringar på husen. Elräkningar kan inte betalas och vintern är kall. Några av männen är med i fackföreningen för skogsarbetare och flottare, men de allra flesta har varit arbetslösa så länge att någon sådan ersättning inte är aktuell. Socialvården är knapp med sin utdelning. En krona per familjemedlem om dagen, är ransonen för de barnrikaste familjerna. I armodet i Ullatti följer undernäring och sjukdomar, framför allt är tuberkulosen (tbc) ”fattigdomens gissel”, särskilt i de solfattiga norra delarna. Min egen far dog så pass sent som 1955 av denna sjukdom.   

Vad gäller undernäringen berättar männen att barnen drabbas värst, eftersom de får leva på ensidig kost av gröt och bröd, då frukt och grönsaker är en lyx. Dessutom ger jorden, som innehåller stora mängder grus, för lite. Blodbrist på grund av för lite järn är därför en vanlig sjukdom bland de yngsta. Reportaget slutar med en hänvisning till Fattigsverige och 1930-talets depression: 

I Ullatti håller man idag arbetslöshetsmöten i Folkets hus. Uppvaktar dem som bestämmer och tigger om arbete. Under arbetslöshetens år på 30-talet samlades man också till arbetslöshetsmöten. Från Ullatti och byarna däromkring drog hungermarschen in mot gruvsamhället. Folket från byarna kom för att tigga mat från den rikare stadsbefolkningen. 

Måste sådant verkligen hända i dag? 

Det här utspelade sig under en tid då samhällsmoralen var hårdare. Folk som inte kunde försörja sig själva för 60 år sedan klassades ofta som karaktärslösa, parasiterande och självförvållade ”socialfall”. Skuggorna från det förflutna låg tunga över det Sverige som var på väg mot sina rekordår av välfärd. Fattigdom var fortfarande en skam.  

Det tog mer än två decennier innan behovsprövade bidrag blev en självklar rättighet. Det skedde fullt ut 1982 genom den nya socialtjänstlagen, vars portalparagraf stadgar att den moderna socialtjänsten ska främja människors sociala och ekonomiska trygghet samt medverka till jämlika levnadsvillkor.  

Man kan hävda att en sådan generös och vidlyftig definition skulle komma att utnyttjas av mindre strävsamma bidragstagare än dem i Ullatti. Så kom dåtidens stränga försörjningsmoral att slå över i sin motsats med ett stort ”bidragsproletariat”. Enligt SCB levde förra året närmare 800 000 personer i arbetsför ålder på heltid av sociala ersättningar eller bidrag, vilket är en ökning med sex procent jämfört med året innan. Nästan hela ökningen berodde på arbetslöshet.  

I sin tur ökar också ”arbetslöshetsgapet” mellan inrikes och utrikes födda över tid. Under fjärde kvartalet 2020 var det 14 procentenheter som skilde, vilket är dubbelt så mycket som genomsnittet i EU och fyra gånger mer än i exempelvis Nederländerna. Ekonomer på Svenskt Näringsliv beräknar kostnaderna för det samlade frånfallet från arbetsmarknaden (vilket de kallar ”utanförskap”) under förra året till 270 miljarder kronor

Gunnar Sandelin