Martial art-legend, actionhjälte, komiker och våghalsig stuntman – Jackie Chan har genomfört fler stunts än någon annan nu levande skådespelare och har brutit i stort sett vartenda ben i kroppen, allt för att underhålla sin publik. Han är också en av mina filmfavoriter, alla kategorier, och har varit det ända sedan början av 1980-talet när jag först råkade komma över vhs-utgåvor av ett par av hans tidiga filmer.

Jackie Chan föddes som Chan Kong-Sang i Hong Kong 1954. Hans föräldrar arbetade som tjänstefolk på franska ambassaden. När Jackie var sju fick fadern arbete i Australien, och Jackie sattes i den lokala jingjuskolan – Pekingoperan. När han lämnade skolan var det, bland annat på grund av den pågående kulturrevolutionen, svårt att få arbete som traditionell jingjuutövare. Däremot behövde Hong Kongs filmindustri orädda stuntmän.

Efter några hårda år fick Jackie huvudrollen i martial art-filmen Drunken Master. Filmen handlar, som så många andra Hongkong-filmer, om folkhjälten Wong Fei-Hung men här utifrån ett humoristiskt perspektiv. Jackie Chans särpräglade mix av slapstickhumor och läckert koreograferad kung fu gjorde succé. En stjärna var född.

Under åren 1978 till 1982 gjorde Jackie Chan en mängd filmer i samma stil. Senare övergick han till renodlade actionfilmer av vilka flera blivit stilbildande i genren; Police Story, Project A, Armour of God.

1994 återvände han till den renodlade kung fu-filmen med Drunken Master II, en film som anses som en av de bästa kung fu-filmerna som gjorts. Samma år kom också hans internationella genombrottet, Rumble in the Bronx. Greppet var lika enkelt som genialt – han tog helt enkelt med sig den genuina actiontraditionen från Hong Kong och slängde in den i en västerländsk miljö. Det blev naturligtvis oemotståndligt även för den svårflirtade amerikanska publiken och sedan dess är Jackie Chan en världsstjärna.

Det är den förenklade historien. Den mer komplicerade är den som berättar om vad – och vem – som gjort honom till den han är.

För att lösa den gåtan måste man gå tillbaka till hans barndom och tiden som elev hos mästare Yu. Tio år av sjutton timmars skoldagar, fyllda av skoningslös akrobatisk träning, kampsport, sång och skådespeleri – och av sadistiska bestraffningar. Jackie Chan lärde sig aldrig att läsa och skriva ordentligt. Däremot blev han en mästare i att utmana sina fysiska gränser.

I sin självbiografi berättar han om hur djupt han hatade sin mästares auktoritet. Samtidigt tillägnar han boken just till mästare Yu. Någonstans på vägen blev den fysiska smärtan till sist en belöning i sig. För utan mästare Yus sadistiska träning hade Jackie Chan troligen aldrig utfört de stunts som gjort honom världsberömd – aldrig kastat sig tre våningar nerför en pelare prydd med elektriska ljusslingor, tagit emot stryk i hundratals slagsmålsscener eller hoppat från skyskrapor och klocktorn.