I sitt Första maj-tal berörde statsministern olika sidor av den ojämlikhet som alltmer präglar samhället. Man kan mäta den på olika sätt. Många håller med om att den är stor, och fortfarande växande under Löfvens regering och de trettio år som gått sedan nittiotalets början.

Klippet ovan handlar om den del av denna växande olikhet, som härrör från friskolesystemet och föräldrarnas rättighet att ställa barnen, ofta redan från födelsen, i kö till de mest eftertraktade skolorna. Denna av dessa föräldrar mycket omhuldade rättighet leder förstås till att andra föräldrars barn får hålla till godo med sämre, och mindre eftertraktade skolor.

Många av de skolor som fungerar sämre ligger i så kallade utsatta områden, det vill säga i invandrargetton. Också för att hjälpa föräldrar och barn i dessa områden vill Löfven avskaffa köerna till enskilda skolor. Lösningen – eller en del av den – är att alla barn skall fördelas till de enskilda skolorna från en gemensam kö; hur detta skall ske angavs inte närmare, men sannolikt kommer närheten till skolan att vara avgörande, om nu inte eleven kvalar in till någon skola med specialinriktning. (Min yngsta dotter tog sig till Södra latin från den förort där vi då bodde genom att påstå sig vilja studera kinesiska, vilket man kunde göra i Södra latin. Väl antagen glömde hon kinesiskan.)

Vilka följder kommer en sådan förändring att få? Missgynnade elever kommer att bli ännu mer missgynnade och elever från mer välbärgade hem kommer att enklare få plats i en eftertraktad skola. Varför då?

Skolor är inte isolerade öar. De är beroende av sin omgivning, i synnerhet om inte köer till enskilda skolor får existera. Nu, när detta är möjligt, kan en eftertraktad skola dra till sig elever från skilda geografiska områden.

I Löfvens skola kan denna bara få elever från närområdet. Det är svårt att skapa fungerande skolor i utsatta områden, så svårt att man till och med varit tvungen att stänga vissa skolor därför att de präglats för mycket av elevernas – och deras anhörigas – våld mot andra elever och lärare. Också när förhållandena inte är så svåra fungerar dessa skolor i allmänhet sämre än skolor i mer svenska områden. Enligt Löfven skall eleverna inte kunna välja någon annan skola. Det kan de nu. Det tvingar dem visserligen att resa ut ur sitt bostadsområde, men vissa av dem är villiga till denna uppoffring för att få en bättre undervisning.

Den möjlighet som återstår efter Löfvens reform är att flytta till ett område som har bättre skolor. Dessa ligger regelmässigt i mer eftertraktade områden, med dyrare bostäder. Flytten dit är omöjlig för de flesta boende i gettona.

I syfte att minska ojämlikheten har alltså Löfven ökat den.

”Tänkte inte på det” sa mannen i Lorry. Men han var väl från Solna?

Varför har detta problem – skolor som fungerar så olika och elever som erbjuds så skilda förutsättningar – över huvud taget uppkommit? Det är förstås en följd av den förda skolpolitiken. Enligt kortsynta politiska betraktare beror det på friskolorna, vinstintresset och kösystemet.

Jag vill inte utesluta att vissa faktiskt tror på denna förklaring, men jag är övertygad om att de allra flesta använder det som bortförklaringar. De vill inte diskutera grundproblemet: Den fortgående förstörelsen av den svenska skolan som började med enhetsskolans införande. Allt lappande och lagande sedan dess har inte kommit åt grundproblemet: Man har sagt sig vilja skapa en skola för alla, men har skapat en skola för ingen. Tänk om en skomakare skulle säga sig ha skapat en sko i en storlek som passade för alla! Den skulle bli mycket stor och många skulle halka omkring i den.

Den nivågruppering och det särskiljande som accepterades för alla skolor i det gamla systemet har nu krånglat sig fram med friskolor och kösystem som utesluter många, och gynnar få.

Detta är uppenbart för alla som törs se. De andra tror att svansen viftar på hunden, att de skapade problemen förstör skolan medan det är tvärtom: den av förblindade ideologier förstörda skolan får ofrånkomliga följdproblem.