BITTE ASSARMO: Jag är en stolt nostalgiker

Jag får då och då påpekat för mig att jag ibland skriver nostalgiskt. Senaste gången det hände blev jag lite sur, för jag tänkte att vem har rätt att kalla mina minnen och erfarenheter för nostalgi? Men så insåg jag att min reaktion var helt onödig. Kommentaren bottnade ju i att det skulle vara något fel med att vara nostalgisk. Och det är det ju inte – tvärtom. Nostalgi är inget att skämmas för.

Ändå förväntas man göra det. Skämmas. Det bottnar sannolikt i att nostalgi en gång i tiden, under 1600-talet och något hundratal år framåt, ansågs vara en allvarlig sjukdom. När unga soldater, som låg i krig på platser långt hemifrån, blev deprimerade och längtade hem diagnosticerades de alltså med ”sjukdomen” nostalgi.

Det skulle naturligtvis aldrig ske idag. Ändå använder vi fortfarande ofta begreppet nostalgi på ett nedvärderande sätt. Den som är nostalgisk ”idealiserar” det förflutna, minsann. Det finns liksom inte på kartan att den som kastar ett nostalgiskt öga mot det förflutna faktiskt gör det just för att han eller hon har anledning att längta tillbaka.

Den betydelsen kommer nog främst från Immanuel Kants definition av begreppet. Den store filosofen hävdade att nostalgin är längtan efter ett då, snarare än ett där – inte så mycket saknad efter plats utan efter en förlorad tid, som exempelvis en idealiserad och oskuldsfull barndom.

Vad han nu visste om det. Även en stor filosof är trots allt bara en vanlig liten människa. Och precis som alla andra vanliga små människor kunde Kant egentligen inte referera till något annat än sina egna känslor och upplevelser.

Att så många ser ner på nostalgi beror alltså främst på två saker. Att man för flera hundra år sedan sjukdomsstämplade unga pojkar som längtade hem när de var ute i krig samt att Immanuel Kant hade en barndom som inte var värd att minnas. För om Immanuel Kant hade haft en lycklig barndom, som han mindes med glädje resten av livet, hade han sannolikt förknippat begreppet nostalgi med något helt annat än ett slags fåfänglig längtan efter något idealiserat. Då hade nostalgi förmodligen haft en annan betydelse idag. Det tål att tänka på.

Själv skäms jag inte det minsta för att jag ser tillbaka på min barndom med nostalgisk blick. Att tillåta sig själv att vara nostalgisk inför de lyckliga och njutbara stunderna i livet är inte att ”idealisera” utan att skilja ut det goda från det dåliga. Jag tror därför att den som tillåter sig att vara nostalgisk också kan tänka tillbaka på de mindre goda erfarenheterna utan alltför mycket bitterhet och sorg. Nostalgi och realism är nämligen inte två motpoler, de kompletterar varandra.

Det är med nostalgin som bilden av idyllen. Även den som ser en idyll anses liksom sakna förmåga att se realistiskt på tillvaron. Jag hävdar att det är precis tvärtom, något som jag skrivit om tidigare här på Det Goda Samhället.

Jag tror att nostalgin, liksom idyllen, är en del av vår överlevnad – något som ger oss kraft att skapa ett gott liv åt oss själva och våra barn, som skapar goda traditioner och som skänker lycka. Och hädanefter tänker jag inte bli stött om någon hånar mig för att jag är nostalgisk – jag tänker bli stolt.

Bitte Assarmo