I snart tio år har jag försökt att förstå den politiska korrekthetens karaktär. Det tog mig ett tag att hitta nyckeln men sedan började bitarna falla på plats. Grundbulten är att PK-ismen är politikerväldets ideologi, de aktuella härskarnas troslära. Man kan jämföra med den marxistleninistiska ideologin hos det sovjetiska kommunistpartiet som också skrämde oppositionella människor med olika repressalier. ”Klassförrädare” kunde det heta då som det numera heter ”rasister och brunråttor”.

Som alla andra makthavare vill politikerväldet ha mer makt och pengar (för att göra saker som makten anser nyttiga för folket; ledarna behöver inte vara illvilliga för att de är maktlystna). En trög kraft har stått emot denna utvecklingen, nämligen det civila samhället, de flesta medborgare och skattebetalarna som är utsedda att stå för fiolerna när politikerna ska genomföra sina projekt.

PK-isternas ideologiska kamp har till stor del gått ut på att neutralisera detta motstånd (jag ska inte överdriva, motståndet har inte alltid varit så stort). En metod har varit att försöka kollra bort medelklassen och nettoskattebetalarna med påhittade teorier såsom att det finns hur många kön som helst och att en människa som anser sig vara en katt har rätt att bli behandlad som en katt. Medelklassen blir förvirrad och försvagad när dess invanda begrepp och uppfattningar myndigt förklaras inte gälla längre. Anställda får gå på kurs och lära sig att det faktum att de inte anser sig vara rasister är själva beviset för att de är rasister och att de måste driva rasismen ur kroppen. (På 1970-talet fanns bland studenter i Stockholm maoistiska extremister som höll seanser i syfte att driva sin kvarvarande inre borgare ur kroppen men sådana företeelser var marginella i jämförelse med vad nutiden visar upp.)

Andra förvirrande och statssponsrade föreställningar är att det inte finns någon säker sanning (vilket gör att det är makten som definierar sanningen) och att auktoriteter, till exempel skollärare, är av ondo. Ungdomar behöver varken bry sig om läraren eller polisen. Sådant skapar oordning i samhället vilket ger upphov till behov av nya sociala insatser som gör att politikerväldet kan flytta fram positionerna.

Det gemensamma draget hos alla politiskt korrekta idéer, har jag kommit fram till, är att de sociala tillstånd de verkar för – till exempel jämlikhet i betydelsen lika utfall – aldrig uppstår av sig själva utan alltid kräver mer eller mindre drastiska politiska ingrepp vilket tvingar politikerväldet att ta sig ytterligare makt. Nettonollutsläpp av koldioxid till år 2045 är ett exempel. Det kräver genomgripande insatser från politikernas sida (och går nog inte i alla fall).

PK-ismen har utvecklats sedan 60- eller 70-talet vid de främsta amerikanska universitetens humanistiska institutioner. Här har jag en hypotes som jag delvis fick bekräftad av ett spännande diskussionsprogram på en timme i regi av The Hoover Institution på YouTube. Hypotesen är att denna i huvudsak skadliga ideologi fick ett långt tidigare genombrott i Sverige än i USA som var idéernas ursprung. Det berodde på att vi i Sverige tidigare än i USA hade ett hyggligt etablerat centralt maktskikt – politikerväldet – som behövde en egen filosofi. PK-ismen passade som hand i handske och därför blev denna tanketradition, som många anser är mer religion än politisk ideologi, hos oss snart fastskruvad i statsapparaten (såsom när Skolinspektionen utvecklar hela Sveriges Värdegrund och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor utbildar skollärare i tänkandet kring ungdomars könsbyten). I USA har det av tradition funnits ett starkt civilt samhälle som inte så gärna öppnat sina hjärtan för den sortens tankar.

Men sedan tre eller fyra år har en våldsam omsvängning skett i USA. Hoover-programmet, som lite vitsigt heter just ”The Great Awokening”, handlar om detta. Men precis som samma finkar enligt Darwin kunde se helt olika ut på olika ställen på grund av lokala omständigheter tycks det, att döma av debattörerna, finnas skillnader mellan amerikansk och svensk wokism. (En av debattörerna, Bari Weiss, damen uppe till höger, gjorde sig världsberömd förra sommaren när hon i ett offentliggjort brev sa upp sig från ett synnerligen prestigefyllt jobb på The New York Times för att tidningen, enligt henne, hade en intolerant och förljugen mobbarkultur.)

I USA uppträder PK-ismen mer som en väckelserörelse än som en statsreligion. Till exempel finns ingen officiell nationell Värdegrund som i någon mån kodifierar läran. Inget av länderna har något utarbetat PK-istiskt program. Man vet inte riktigt vad anhängarna vill och hur de avser att utveckla samhället för den händelse rörelsen tar över makten helt och hållet. Själv tror jag att drömmen om en allsmäktig statsmakt är den outtalade princip som vägleder det PK-istiska tänkandet även om detta inte, som hos socialister, bygger på någon vision av ett jämlikt kommunistiskt samhälle utan snarare på ett styre av en enväldig politikerklass.

Den amerikanska PK-ismen växte nedifrån och upp snarare än motsatt väg som i Sverige. Det började på universiteten – visserligen nästan bara de mest statusladdade – och spred sig till det övriga skolväsendet, till institutioner, välgörenheter, aktivistgrupper och en stor del av företagsamheten. Det är först nu med president Biden, hävdar en av debattörerna, som tänkandet trängt in i den federala regeringen i och med ett antal presidentorder.

Uppenbarligen är PK-ismen i USA mycket mer ett överklassfenomen än den är i Sverige och dessutom mer virulent i bemärkelsen att folk är ännu mer rädda än här för att bli utsatta för PK-mobbning och risken att förlora jobb, status och vänner. Bari Weiss beskriver sociala förhållanden hos rika Los Angelesbor här. Den amerikanska wokismen har ett mycket svagt stöd hos medborgarna i allmänhet. Även i Sverige, tror jag, är detta tänkande en överhetsföreteelse även om de flesta vanliga människor undviker att säga emot för att slippa bråk.

Likaväl som USA har gett världen PK-ismen så börjar USA nu utarbeta motmedel mot denna politiska religion. Ett antal akademier, stiftelser och föreningar, till exempel The Heterodox Academy och The Foundation Against Intolerance & Racism har inrättats för att försvara exempelvis den av PK-isterna hotade yttrandefriheten. (En svensk motsvarighet kan vara Academic Rights Watch.) Och på internet, särskilt YouTube, verkar det finnas hur många vältaliga amerikanska försvarare av traditionella västerländska värderingar som helst. Det är i alla fall lite match.