DENNNA DAG I SVENSK HISTORIA Statskuppen, eller revolutionen, 1809 var ett uppror mot Gustav IV Adolf, föranlett bland annat av motgångarna i finska kriget, som ledde till att han avsattes, att 1772 års regeringsform samt Förenings- och säkerhetsakten från riksdagen 1789 avskaffades och 1809 års regeringsform infördes, och i förlängningen till att den franska ätten Bernadotte kom att uppstiga på Sveriges tron. De som ledde upproret brukar kallas ”1809 års män”.

Generalmajoren Georg Adlersparre (1760-1835) var en av de mest framträdande av ”1809 års män”.

Utdrag ur boken För hundra år sen. Skildringar och bref från revolutionsåren 1809-1810 av Carl af Petersens och Sam Clason (1909):

Sedan underrättelse var kommen, att västra armén under öfverstelöjtnanten och riddaren af kungl. svärdsorden Georg Adlersparre var i marsch till Stockholm, blef man uppmärksam på Konungens företag, helst fruktan för dess afresa dagligen ökades, och förvissades man därom den 12 Mars om aftonen, och hvaraf jag klockan 11 om aftonen fick del, samt att man emellan klockan 7 och 8 den 13 Mars om morgonen borde vara vid Kungl. Slottet, i det fall att något steg kunde vidtagas för att afböja afresan. Klockan 7 kastade jag mig uti en släda, tog vägen åt Södermalms torg och Skeppsbron tillbakars, såg truppernas afgång från hufvudstaden och mycket folk samlas så väl på Skeppsbron som kring Slottet, fulla af oro och bekymmer. Jag sände genast hem min häst och släda, gick upp till Slottet till den sidan, där högvakten är, klädd uti uniformssyrtut med sabel, civil kappa och rund slät hatt. (Under ett samtal med Konungen den 28 Mars frågade H. Maj:t mig, hvarföre jag då var halfklädd med uniformssyrtut och slät, rund hatt. Jag svarade: för att okänd göra mig underrättad, huru ton var, och hvad som kunde företagas att rädda fäderneslandet, som jag såg hotadt af oumbärlig undergång och ett medborgerligt krig, om det sista förskräckeliga beslutet skulle vinna sin fullbordan.)

Ur bokens förord:

Betydelsefullare tilldragelser än dem, som grupperade sig kring konung Gustaf IV Adolfs afsättning, har svenska folket sällan upplefvat. Hundraårsminnet inbjuder oss osökt att åter söka ställa dem lefvande fram för oss.

Fortsätt läsa här