Vår viktigaste grundlag, Regeringsformen, innehåller storslagna formuleringar om alla människors lika värde. Tyvärr kompletteras inte dessa universalistiska ordalydelser med de begränsningar i ambitionsnivån som rimligtvis borde gälla för en enskild nation. Inkonsekvensen i vår grundlag speglar den inkonsekvens som finns överlag i de nationella politiska rörelser som egentligen inte tror på nationen. På sikt behöver grundlagen revideras.

I Sverige har vi fyra grundlagar: regeringsformen, successionsordningen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetslagen. Regeringsformen antogs så sent som 1974.

Det finns något paradoxalt i att öppet anti-nationella krafter får i uppdrag att styra en nation. Och det märks när man läser Regeringsformen. Ett bland många problem är att flera av formuleringarna inbjuder till gränslöshet och utopism.

Redan i första kapitlet 2 § (om statsskickets grunder) kan vi läsa: Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. “Alla människors lika värde”… Där har vi det: Det moderna Sveriges mest upprepade mantra. Vi har det till och med i vår grundlag: Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde.

Det sägs ibland att “värde”, i de här sammanhangen, är en svensk felöversättning av engelskans “dignity”. Men som vi kan se gör Regeringsformen faktiskt skillnad mellan “värde” och “värdighet”. Den enskilda människans frihet och värdighet ska respekteras av det offentliga, men så även alla människors lika värde. Vi är olika som individer, men vi är alla på något sätt lika i alla fall.

Jaha? Tänker någon. Vad är problemet? Jo det ska jag tala om. Vi har formuleringar i vår svenska grundlag som låter sig tolkas på ett sådant sätt att det blir grundlagsvidrigt att göra skillnad mellan svenskar och icke-svenskar.

Minns hur det var 2015. Då ansågs det kontroversiellt att hävda att Sveriges medmänskliga ansvar i första hand utsträckte sig till de egna medborgarna. 2 december 2015, när den värsta flyktinghysterin hade lagt sig, skrev Lars Trägårdh en ledare i Göteborgs Posten där han framhöll att Sverige måste välja mellan mänskliga rättigheter och medborgarskap. Och enligt Trägårdh var valet självklart. Sverige behövde hitta tillbaka till ett medborgargrundat samhällskontrakt: Våra skyldigheter gentemot en fattigpensionär i Malmö är väsensskilda från dem vi har för flyktingar från Syrien. Detta kan låta brutalt men, som hösten 2015 visat, tjänar vi lite på att gräva huvudet i sanden och låtsas som om medborgarskap och mänskliga rättigheter är samma sak.

Idag är medborgarprincipen kanske mindre kontroversiell, men den är långt ifrån allmänt accepterad. Och det är ett problem att vi har en grundlag som i sina formuleringar öppnar för tveksamheter när det gäller våra formella skyldigheter. Visst kan vi ha den fina idén om alla människors lika värde som moraliskt rättesnöre, men vi måste naturligtvis förtydliga att våra medmänskliga åtaganden i första hand gäller de människor som ingår i det svenska samhällskontraktet.

Men det finns fler formuleringar som är problematiska på grund av sin otydlighet. Låt oss ta ett exempel till. Vi är fortfarande i första kapitlet 2 § när vi läser: Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.

Diskriminering av människor ska alltså undvikas bland annat på grund av nationellt ursprung. Det vill säga: Vi får inte särbehandla människor i Sverige bara för att de inte kommer från Sverige. En välvillig läsare kan tolka detta som att alla svenska medborgare har samma rättigheter och skyldigheter oberoende av ursprung. Men det står ingenting om medborgare i texten! Det som beskrivs sägs uttryckligen gälla “människor” och “den enskilde som person”.

Det kan tyckas småaktigt att leta fel i en så allmänt hållen grundlagstext. Men det är naturligtvis symptomatiskt att dessa tolkningar överhuvudtaget går att göra. Och problemet är att de görs hela tiden. Vi har ett politiskt, medialt och akademiskt etablissemang som inte klarar av att sätta gränser mellan oss och de andra. De klarar heller inte av att sätta gränser för sina humanitära och utopistiska ambitioner. De vill inte veta av någon skillnad när det gäller legal status mellan svenska medborgare och människor i allmänhet. “Ingen människa är illegal” heter ett svenskt nätverk som hjälper asylsökande som fått avslag på sina ansökningar att gömma sig från myndigheterna. På sin hemsida skriver de: Vi kräver permanent uppehållstillstånd åt alla som befinner sig i Sverige och som vill stanna kvar här. Vi tror på en värld utan nationsgränser, en värld där ingen människa är illegal.

Vi skulle behöva en seriös revidering av den så viktiga Regeringsformen. De principer om frihet och jämlikhet som vi vill ska råda i ett modernt Sverige måste kompletteras med tydliga begränsningar. Uppenbarligen är det ingen bra idé att ha gränslösa formuleringar om alla människors lika värde som svensk grundlag.

Foto av Holger Elgaard.