Det är frågan som jag ställer mig efter att ha fått kontakt med en mamma till en nu 28-årig son, som för fem år sedan, när han studerade på Handelshögskolan i Stockholm, var utbytesstudent i ett år i en annan del av världen. Där träffade han en några år yngre kanadensisk kvinna, tillika utbytesstudent, och de förälskade sig i varandra. Hans flickvän gjorde sin utbildning klar på plats, men har sedan inte kunnat få uppehållstillstånd för att varaktigt kunna leva med sin partner i Stockholm.

Frågan som de berörda parterna ställer sig är hur det kan komma sig att en högkvalificerad akademiker från ett OECD-land inte kan få permanent uppehållstillstånd här, samtidigt som Sverige på anhörigskäl låter okvalificerade asylinvandrare från tredje världen förena sig med sina, många gånger stora och tillika outbildade, familjemedlemmar. Förra året beviljade Migrationsverket 42 000 uppehållstillstånd till anhöriga, bland annat till asylanhöriga, anhöriga till utomeuropeiska arbetskraftsinvandrare och för så kallade ”nyetablerade relationer” (lite vårdslöst översatt: ”brudimport från hemländerna”).

Flickvännen i detta fall hade tidigare fått ett tillfälligt uppehållstillstånd på ett år, som inte förlängdes. Handläggarna på Migrationsverket meddelade att hon måste vara borta lika länge från Sverige innan hon får lov att ansöka igen. Istället tog hon sin master i London, där hon nu arbetar.

Här har vi en ung, högutbildad människa som är i början av sin karriär och som har mycket stora möjligheter att kunna få ett högkvalificerat arbete och därmed bidra till sitt nya land. Men för att den här kvinnan ska få komma tillbaka hit, för att förenas med sin partner och för att arbeta och betala skatt i Sverige, krävs att partnern ska kunna försörja henne samt äga eller hyra en bostad som passar Migrationsverkets normer.

Eftersom mannen i nuläget inte har tillgång till förstahandskontrakt på bostad, erbjöd hans föräldrar att paret tills vidare kunde få skriva sig hos dem. Men även här stötte de på patrull: det måste finnas ett eget rum med egen ingång, eget kök, eget badrum. Ett krav som bland andra asylsökande och deras anhöriga många gånger i praktiken är undantagna från, eller så är det stor chans att ”socialen” ordnar större bostad.

Den drabbade mannen summerar det hela så här: ”Detta är ett vansinnigt påfund som i praktiken innebär att en bidragsberoende i no go-zones är OK, medan unga i karriären i Stockholm inte har en chans. Kravet på egen bostad med garanterad boendetid är på minst ett år, både när man söker och när Migrationsverket väljer att kontrollera, vilket enligt verkets egna bedömningar kan ske 14 månader senare. Att ha en bostad i Stockholm som uppfyller dessa krav förutsätter med hyresregleringen antingen enormt kapital eller kontakter.”

Ordet ”asyl” fungerar däremot som ett ”Sesam, öppna dig!” för att krav på reglerad anhöriginvandring ska spelas ner. Detta fall kan jämföras med så kallade ankarbarn, som först själva kommer hit för att sedan återförenas med anhöriga i Sverige, vilka med stor sannolikhet i de flesta fall blir livslånga bidragstagare. Migrationsverket har en flexibel formulering om att försörjningskravet inte gäller barn och ”inte gäller i alla situationer”.

I somras skärptes försörjningskravet, men sådant förändras hela tiden.

Sedan kan man också dra en parallell till svenska manliga pensionärer, som till exempel kan ta hit sina thailändskor, som de kan försörja, men också låta återvända om de tröttnar på dem.

Vill våra politiker och myndigheter inte att högutbildade människor ska få komma hit? Ska det vara särskilt svårt för svenskar att få hit sina anhöriga? Migrationsverkets handläggare säger att verket har ”ett muntligt regelverk” för dessa ärenden, vilket i praktiken innebär att man inte har valt att på samma sätt titta på anhörigas ekonomiska förutsättningar när anknytningspersonen fått asyl. Stora barnfamiljer har kunnat återförenats trots bidragsförsörjning. Däremot ska svenskar, som detta fall, granskas i detalj. Ändå hävdar verket att de ”behandlar alla människor lika”. Det är helt i linje med att de jobbar efter ”allas lika värde”.

Under de 13 år som jag har haft kontakt med Migrationsverket, kan den sammanfattas i tre ord: gungfly, kvicksand och labyrint. Men skuggan faller inte främst på pressavdelningen eller de enskilda handläggarna, utan på våra regeringar som ofta ändrar lagar och direktiv. På verket tvingas man tolka lagen, och därefter gör man ”rättsliga ställningstaganden” för att kunna praktisera de riktlinjer som regeringen stakar ut.

Den politiskt grundade dogmen om ”allas lika värde” är det emellertid knappast någon som ändrar på. Den omfattar det dagliga arbetet för verkets anställda. Det innebär i praktiken att det inte ska vara lättare för en svensk medborgare att få hit en anhörig än för en nytillkommen asylinvandrare att göra samma sak. Sveriges strävan efter att ha ledartröjan som ”humanitär stormakt”, talar återigen sitt tydliga och självdestruktiva språk.